Hey world!

Kvällen blev fin, molnen lättade och solen kom tillbaka. Kanske är det här sista kvällen på länge som jag sitter på altanen med laptopen. Det är förändring på gång och ostadigt väder och betydlig lägre temperaturer väntar. Sommaren är på väg att ta slut och jag faller till föga. Om än motvilligt. Fast nya roliga tider tar vid, det är andjaktspremiär idag och imorgon lastas bilen med hundar och prylar för en heldag på jakt tillsammans med andra eldsjälar. Covid-19 begränsar men jakt under ordnade former och med lagom antal deltagare går att genomföra. Jag är glad för det eftersom det ger den annars lite trista hösten andra dimensioner. Så det finns absolut höjdpunkter att se fram emot trots annalkande mörker och kallare temperaturer.

Vårt slott en tidig morgon i augusti. Lite på sned så som mycket annat i tillvaron.

Tidigare i veckan hade slottsherren och jag en liten diskussion om något, jag minns faktiskt inte om vad men han förklarade hur som helst att han älskar mig precis som jag vär med fel och brister. “Fel och brister” kontrade jag, “har jag ens sådana?” Uppenbarligen har jag några enligt slottsherren men själv är jag inte riktigt medveten om vilka det eventuellt skulle kunna vara? Fel och brister, jag, kan det vara möjligt? Hur som helst så förde det mina tankar in på våra hundar. För visst är det så, man älskar dem med fel och brister. Man älskar dem, eller tycker mycket om dem om man hellre vill säga så, precis som de är men man älskar inte alltid det de tar sig för. Precis som med ens barn, föräldrar eller goda vänner. Man för helt enkelt ha ett visst överseende med deras personlighet. Mycket kan vi träna och ändra på, förbättra eller förstärka genom träning men vi kan inte ändra deras personlighet i grunden. Vill man ens det tänker jag? Har man inte inte hund, och andra djur, just för att man lockas av insikten och möjligheten i att det går att lära sig förstå dem och bli god vän med dem? Jag har det i alla fall men jag måste medge att det händer att jag blir gruvligt irriterad på dem emellanåt och önskar att jag höll på med döda ting istället som snällt fogar sig efter det jag önskar. Men det går väldigt fort över.

Den senare halvan av veckan har varit full av arbete, valppassning och hundrastning, dagarna har rusat iväg och jag har gillat varje stund. Nästan. Att gå från ledighet till arbete kräver alltid ett visst mått av övergång och inkörningsfas. Fast för mig blev inte övergången så stor. Ärligt talat släpper jag ju inte arbetet riktigt när jag är ledig av naturliga skäl,  jag jobbar ju trots allt med min hobby. Men nu i veckan har hobbyn och den fria tiden bytts ut mot lite mer allvar och ordning och reda. Inte mig emot för all del.

Jag har träffat så många glada, härliga människor den här veckan men inte utan en viss sorg känner jag att något är lite galet i hundvärlden. Vi har pratat, tränat, stött och blött och ännu en gång har diskussionerna lett oss in på sociala medier och den hårda tongången som finns där. Därav sorgen. Temat där tycks vara “jaget före laget”, man har åsikter om allt och tar sig friheten att bestämma vad för klädsel som gäller på jaktprov, hur ett perfekt fotgående ska se ut och vilka som ska få starta på jaktprov. Det ska nämligen bara de får göra som har förutsättning att ta första pris på första starten för annars tar man tydligen plats för någon annan som måste uppnå de viktiga meriterna.  Är inte jaktproven i första hand ett avelsverktyg för bedömning av vilka egenskaper föräldradjuren nedärvt och inte i första hand av hur väl tränade hundarna är? B.proven är inte och har aldrig varit en tävling vill jag minnas. Och har vi inte alla varit nybörjare en gång och nervösa och oerfarna gjort vår första start? Jag efterlyser ödmjukheten som fanns förut, den som fanns åtminstone i min värld, och jag vill verkligen tro att en finns kvar där ute i jaktprovsmarkerna fortfarande. Jag minns en av mina första starter, hur nerverna hängde utanpå och hur otillräcklig jag kände mig. Efteråt minns jag också den vänliga domaren, hur jag fick applåder och hur en erfaren jaktlabradoruppfödare som jag aldrig träffat innan och ett par vänner till honom kom fram till mig och sa att de blev så glada av att se mig och min hund tillsammans. Jag minns stämningen och uppskattningen jag fick av andra startande och arrangörer. Jag minns hur välkomnande det var och hur lycklig jag var. Men jag minns inte om det var den gången jag fick ett första pris eller om jag vill ett andra pris. Det var inte det väsentliga i händelsen. Poängen med berättelsen är att jag kände mig välkommen och att upplevelsen sporrade mig till fortsatt träning och oändligt många fler jaktprovstarter. Jag är evigt tacksam för att jag fick uppleva det, för att jag fick den in körsporten och för att sociala medier ännu inte var uppfunna så jag slapp bli uthängd för att jag var ickejägare, hade fel kläder, fel ras eller ett fotgående som enligt socialamedieexpertisen var under all kritik. Det är en hård värld vi lever i nu. Jag saknar ödmjukhet och solidaritet och undrar varför inte alla bara kan vara snälla mot varandra? Hey world whats up?

1 reaktion på ”Hey world!”

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top