Hipp hipp hurra

Den gule labradoren firar sin sjätte födelsedag och jag undrar var åren tar vägen, igen. Han firade storstilat i går på dagen då det begav sig med ett helt eget träningspass i snöslasket och sedan ensam i köket tillsammans med mig och slottsherren och en Kong fylld med mjukmat av bästa sort. Många klappar och mycket närhet blev det med. Jag är helt säker på att han skulle vilja fylla år de övriga trehundrasextiofyra dagar under året med. Inte mig emot egentligen bara det att vi har sex hundar till i slottet som önskar detsamma.

Den gula hunden betyder mycket för mig. Vi har haft så mycket roligt ihop och han är snällheten, samarbetet och bästa kompisen personifierad. Men nej, det har inte gått på räls hela tiden under åren. Som i alla relationer har vi haft våra svackor och en del saker under inlärningen och  en gemensamma träningen har varit minst sagt utmanande och krävt både analyser och lite tårar, men också väldigt många skratt. Allra mest har vi ändå haft kul, riktigt kul och vi har några ordentliga höjdpunkter att glädjas lite extra åt. Det sista dryga året har vi kämpat med hans hälsa efter sviterna av anaplasma och en del småskador. Förhoppningen är fortfarande att vi ska komma helt i form igen och kunna träna fullt ut och starta på prov igen. Men vi får se, kanske stannar det vid drömmar och förhoppningar men vi ska i alla fall unna oss att drömma stort och träna och ha kul så långt det håller. För då är vi som lyckligast båda två.

Just igår på hans födelsedagsträning vet jag inte om vi som lyckligast för all del. Inte jag i alla fall. Jag blev mest smågrinig och lite uppgiven. Vi tränade rätt tajta linjer, memories om vi lade ut gemensamt på olika djup. Jag skickade en laddad hund, han siktade fint, fokuserad tycket jag men ombestämde sig mitt på linjen och vek bestämt mot någon av de andra punkterna. Jag tror ärligt jag skickade om åtta gånger innan han tog min order på allvar. Men så var det ju hans födelsedag med och då brukar man väl få bestämma hur dagen ska se ut? Det jag blev lite smågrinig över var mest att han inte tog mina tillsägelser på allvar. Glatt viftande på svansen visade han ingen större förståelse över att jag faktiskt korrigerade honom. Hans inställning var mer av slaget “det här var kul- vi gör om det igen”, en skön inställning i och för sig men jag hade önskat lite mer respons. Jag såg till att få som jag ville hur som helst, rätt linje togs in av en fortsatt lycklig hund och vi repeterade och presterade bättre innan jag gick över till att rigga en ren basicövning i snön med synliga stående apporter där jag kunde se till att han verkligen fokuserade, låste och fullföljde. Även sexåriga hundar behöver få tydlig repetition och påminnelse mellan varven. Särskilt efter jaktsäsongen då det lätt, och självklart, fyllts på med mer självständigt arbete. Det är bara så lätt att glömma bort det.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top