Högsommardagar

Värmen hänger som en tung massa över oss och det känns som vi befinner oss någonstans i tropikerna. Eller i alla fall vid medelhavet. Trots det kunde vi genomföra sommarlägret mot start på b-prov. Nog för att vi fick modifiera lite, välja bort upplägget med kallvilt och starta tidigt dag två för att hinna ut innan den riktiga hettan kom. Men det gick bra det med. Hundarna jobbade på och verkade inte särskilt påverkade av värmen. Fast det är klart, är de riktigt sugna på träningen vill det rätt mycket till innan de kroknar. Där ligger istället ansvaret på oss förare, att förstå hur hårt värmen tar och bromsa i tid och anpassa träningen efter omständigheterna. Det gjorde vi idag. För säkerhets skull bröt vi träningen efter förmiddagspasset då vi ansåg och insåg att det faktiskt var det enda riktiga. Så avrundade vi den nedkortade träningsdagen med en glasstrut i skuggan medan hundarna fick vatten och vila. Helt okej faktiskt.

Strax efter vi avslutat kom åskan med buller bång och jag hoppades innerligt på en rejäl skur men istället rörde sig åskvädret i en cirkel runt slottet. Det small och brakade rätt rejält och strömmen blinkade flera gånger. Men regnet? Det uteblev nästan helt. Ungefär tio droppar per kvadratmeter var vad det blev och det är rätt långt från en rotblöta. Fast dagen är inte slut så kanske kommer det en skur när jag minst anar.

Den egna flocken och jag tog en promenad med åskan mullrande i bakgrunden på eftermiddagen. Det blev bad både i diket och dammen och hundarna var ovanligt ystra och förväntansfulla efter att ha vilat hela förmiddagen. Ibland känner jag mig som en dagisfröken som är ute med en hel förskolegrupp när jag är ute med hela flocken. En sån där som håvar in ungar, har ögon i nacken och är ständigt påpasslig. Som räknar in, håller koll och andas ut. Jag har inte kommit till det läget att jag har reflexvästar på “ungarna” än men det skulle kanske inte vara så dumt det heller? Med hela landskapet fullt av levande djur och smådjurungar behövs det verkligen. Inte reflexvästar förstås men det påpassliga och kontrollen. Jag funderar på allvar på om inte jag ska döpa nästa hund till “Nej”, “Sluta” eller “Lägg av” eftersom det ibland tycks vara de orden jag använder mest i umgänget med hundarna. Det låter inte kul alls tänker jag och ser en tjatig dagispersonal framför mig. Det får jag ändra på tänker jag. Mot bättring!

På lägret vi precis avslutat sa en av deltagarna att hon tyckte det var svårt att “leva upp till sin hund”, eftersom hon förstod att hennes hund har hög kapacitet inom apporteringsområdet men hon själv är ny på att träna hund och då finner det svårt att förvalta hundens alla goda egenskaper. Så kan det vara såklart men hon hade själv resonerat sig fram till att hunden hade ett gott liv med henne oavsett. Han blir omhändertagen på allra bästa sätt, får träning, sällskap och promenader och allt annat som en hund kan önska. Och visst är det bra nog tänker jag. Med råge. Kanske kan det kännas en smula förargligt att inte leva upp till sin hund och få fina meriter om nu hunden har kapacitet för det men att hunden har det bra ändå råder det inget som helst tvekan om. Hundar själva har inget som helst behov av att starta på prov eller tävlingar och ingen förståelse för prisrosetter och välformulerade protokoll. I övrigt är det nog faktiskt lite så får oss alla, att vi inte alltid lever upp till våra hundar. På ett eller annat plan. Vi är för sena i vårt agerande, har dålig tajming, missar i kommunikationen, korrigerar när vi borde hjälpa, ser inte hundens signaler, glömmer att läsa vinden och har tusen bortförklaringar till varför träningen inte fungerar när det enda det egentligen beror på är att vi inte lyckats lära hunden riktigt. Hepp..

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top