Hönsmamman

Det är märkligt hur fort sisådär tjugo centimeter snö kan töa bort. Igår kväll när vi släckte ner slottet för dagen var det fortfarande vinter, när vi gick upp på morgonen var det tö men snö, och nu på kvällen har vi en nästan helt grön gräsmatta igen. Med inslag av snö och västgötska lerfläckar. Snabbt kan det gå. Jag saknar redan det vackra vintervita men kan inte låta bli att vara lite glad över utökade träningsmöjligheter och att ha full fart på bredbandet igen. Det blir nämligen kass mottagning här så fort termometern ramlar under nollan. Förklara det för mig någon som begriper. Nu är det mildväder igen och jag kan göra uppdateringar och fakturor och annat käckt utan att behöva vänta en minut vid varje klick. Bortskämd har man blivit tänker jag och minns det uppringda internetet vi började med en gång. Då var man själaglad över att överhuvudtaget kunna få kontakt med the world wide web och väntade gladeligen ett par minuter för den möjligheten. Tiderna har ändrats.

Tiderna har ändrats lite vad det gäller mina romantisk drömmar om egna höns med. Egna höns som värper egna hemproducerade ägg med mörkt gula gulor och som ibland får ruvas fram till duniga kycklingbollar. Jag vet inte längre. Jag önskar mig höns och en vacker tupp igen Jag var verkligen glad för dem vi hade, trivdes med deras pickande i gräset, vaggande gång och tuppen som gal. Om än lite väl tidigt ibland. Men så har vi räven och hönsloppor och kalkben och saker som fastnar i kvävan och värst av allt; hönsmamman som hackade ihjäl de efterlängtade kycklingarna när de äntligen kläcktes. Vi fick vara glada för dem en stund i alla fall. Kanske gör man bäst i att försöka minnas det och inte det som hände sedan. Hönsmamman verkade så nöjd först. Låg i sitt rede och kluckade moderligt när de små kläcktes. Vi var där och kikade in försiktigt utan att störa och allt såg lugnt ut. Till plötsligt en kyckling låg hackad och död utanför redet. Först beskyllde vi någon av de andra hönsen. För inte kunde rimligen mamman själv gjort detta? Det kunde hon visade det sig för sedan hackade hon ihjäl de andra kycklingarna med. Vi förstod ingenting alls. Man gör sällan det när naturen slår tillbaka. Den fina beigefärgade hönan med guld i kragen  av en tålig lantrassort som brukar vara så bra mammor kunde väl inte spåra ur så? Jag sökte förklaringar överallt med såklart, tänkte att vi kanske stört ändå, eller att det var dumt med andra höns i närheten. Kanske hade vi förbisett någonting (fast jag visste att vi inte hade det) för inte sjutton ruvar man tappert en hel hög ägg i tjuogoen dygn för att sedan hacka ihjäl kycklingarna när de äntligen kläckts och torkat till? Alla är inte bra mammor det vet jag men alla är värda en andra chans, förmodligen den här hönsmamman med, men det var just det att hon inte var någon hönsmamma, hon var ju tvärtom. En barnamördare. Så vad gör man då med en barnamördare i hönsgården? Jag funderade över det en hel del, hade liksom inte hjärta att nacka henne för hon var ändå oftast snäll och värpte fina ägg. Men ändå. Någon mamma skulle hon inte få bli någon mer gång i all fall det beslutet var fattat. Sedan kom räven och resten är historia som man säger. Ingen höna blev kvar och inte tuppen heller. Så jag vet inte, det blir nog inge mer pickande hönor på slottets gräsmatta än på ett tag. Härom morgonen såg vi förresten spår av räven i nysnön. Troligen inte samma räv eftersom det är länge sedan sist men en räv i alla fall. Ända framme vid ytterdörren hade han varit och smugit ett helt varv runt kaninhägnet och kollat verandan utanför butiksdörren där jaktbyten brukar hänga. Den här gången fick han åtminstone inget med sig. Så det så!

(Hönan på fotot har inget att göra med hönsmamman som förekommer i texten, hon är istället en av våra dvärgcochinhönor som snällt och vaksamt tog hand om sina två kycklingar till de blev stora och flyttfärdiga)

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top