“Hösten bär mer guld i fickan än alla andra årstider” – Jim Bishop

Det blev faktiskt ännu en kväll med laptopen på altanen. Kalendern visar september men än är sommaren kvar. Vi sitter på varsin stol och blickar ut över nytröskade havreåkrar mot skogen och väntar på att få ta del av fasanernas kvällsflygning. Den brukar ske någon gång strax innan solen går ner. Som på en given signal lyfter hela fasangruppen och landar en bit bort. Sedan flyger de tillbaka igen medan sju mycket intresserade hundar står på första parkett i hundgården för att se skådespelet. Det är samma visa varje är med fasanerna tycker jag, de håller sig i närheten av slottet, flygtränar korta sträckor och letar mat i det höga gräset. Varje år undrar vi, och oroar oss för hur det ska bli, om fasanerna är för hemkära och bara tänker gå här som trädgårdsfasaner och varje år oroar vi oss några veckor senare över om de gett sig iväg för långt och vi aldrig kommer att få se dem igen. Det har hänt. Samma vända varje år och samma oro. Ibland undrar jag verkligen varför vi håller på.

Men svaret på det får jag både nu och då. Som idag när jag kunde gå i fasanmarkerna och låta Rota söka under kontrollerade former och få till bra stadgeträning när fasanerna sprang framför oss. Guldläge när man har en ung cocker att träna och nästan ännu bättre när man har en äldre cocker som behöver uppdateras om vad som gäller innan fasanpremiären. Ett annan sak som gör att det känns värt att hålla på var när en av förra årets fasanhönor ruvade fram en kull kycklingar i hagen bakom huset medan fasantuppen vaktade och höll utkik. Det måste vara bästa betyget tänker, betyg på att de trivs här och att biotopen passar dem. Men vill man göra något lönsamt som inte kräver stor arbetsinsats ska man definitivt inte ge sig på fasanuppfödning, det står helt klart. Men så finns det ju väldigt många andra värden än de som kan mätas i pengar förstås. Som att få vistas hela dagarna utomhus på fälten tillsammans med hundarna i varm septembersol. Långt från stress, trängsel och storstadspuls. Hur mycket är inte en sådan dag värd? Massor enligt mitt tycke.

Nu har solen gått ner sedan en stund och mörkret lägrar sig runt slottet. Då blir det avkopplande och rofyllt att gå in och dricka te till doften av nybakat bröd med hundarna sovande runt fötterna. På den sista kvällskissrundan med valparna (Rota räknas fortsatt som valp i mina ögon) som vi gjorde i skymningen flög en förvirrad fladdermus runt oss i cirklar. Jag vet inte riktigt vad han var ute efter men jag misstänker att han hade något fel på navigationssystemet. Valparna var fascinerade av flyguppvisningen och glömde nästan bort att kissa medan jag oroade mig för att den lilla fladdermusen skulle krascha in i slottsväggen och hamna i en glupsk, burdus labradorvalps mage. Den oron visade sig vara obefogad, den med. Traumat uteblev och labradorvalpen släntrade in efter mig och Rota, nykissad och klar utan något i munnen medan fladdermusen flög vidare i månskenet. Ett fint lugnt slut på en vacker dag. Uppskattat.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top