Hundpussar och närhet

“Ska det här verkligen vara nödvändigt” tycks hennes blick säga. Med vad som verkar vara motstridiga känslor tar hon del av den morgonträningen i köket medan mörkret ligger kompakt utanför. Jag förklarar för henna att man ibland behöver göra saker som man inte känner för fullt ut. Hon är ju ändå en cocker. Hon accepterar det jag säger och jag blir nöjd. Hon med skulle jag tro. Särskilt när jag efter träningen tar henne i min famn och vi myser tillsammans över en mugg te och några frolic. Unghundar ändå, visst är de bara bäst.

Ibland får man offra sig för andra. Inom rimliga gränser förstås. Både som hund och människa. Jag tycker inte om att ha hundar i ansiktet och jag har rätt svårt för hundpussar. Hundar är bäst på marken tycker jag, för all del får de gärna vara nära, väldigt nära, men i ansiktet vill jag helst inte ha dem. Men med unghunden Min, som är min tredje svarta labradortik, har jag än en gång fått en hund vars starkaste belöning tycks vara att få slicka mig i ansiktet. Är det något som ligger i färgen undrar jag lite smått ironiskt? Jag vet att Min gör det i bästa välmening, det är säkerligen en kärleksfull gest av henne och kanske också ett sätt att blidka mig lite. Så jag offrar mig, jag står ut med blöta pussar efter en avlämning eller vid andra tillfälle när jag vill förstärka vår relation. Och ja, hon kliver fortfarande sju månader gammal upp i mitt knä för att lämna av apporten rakt mot mitt ansikte. Kravlöst än så länge. För att jag fortsatt vill ha det så och för att jag tycker det passar henne. Jag vill att lågan ska brinna starkare innan jag lägger dit krav. Unghundar igen, min bästa inspirationskälla.

Det finns så många råd, så många tyckande och så många ideer särskilt om träningen av unghundar. Och alla känns rätt och riktiga(nästan)när man hör dem. Kanske lägger jag märke till alla råd som florerar för att jag själv är mitt upp i unghundar på alla håll och kanter, eller är det för att informationskanalerna ändrats så drastiskt på senare? Förmodligen är det en kombination av de båda. Förr, för inte så där väldigt längesedan, fick man söka aktivt för att få råd om hundträning när man behövde eller ville ha dem. I böcker eller hos kunniga människor. Nu haglar råden över oss likt samtalen från telefonförsäljare utan att vi egentligen frågat efter dem eller sökt upp dem. Informationskanalerna tycks oändliga. Jag undrar bara hur man ska kunna hantera alla intryck och sortera vad som passar just mig och min hund? Det bästa råden jag kan ge är att lita på magkänslan, gör det som känns rätt och det du tror på. Rådfråga dem du känner förtroende för. Och pröva inte alla råd och tips du får, välj några av dem annars är jag rädd att förvirringen blir total för både unghunden och dess förare. 

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top