I det du söker

Morgon gryr långsamt. Den är lugnare nu när mörkret tar längre tid på sig att släppa taget. Jag anar en liten, liten fördel i det då tempot i starten av dagen dras ner och jag kan hänga längre med temuggen och datorn på morgonen. Eftersom jag har turen att jobba hemifrån och ha tid nog behöver jag inte gå ut förrän det ljusnat. Om jag inte vill. Ett sant privilegium. Utanför fönstret regnar det lätt den här morgonen. Sexmånaders cockern Lad ligger vid mina fötter, utan tratt, så galet skönt. I den smala listen längst ner på datorskärmen läser jag “regn i annalkan”. Regn i var då ? undrar säkert någon och jag undrar hur det kommer sig att datorn använder ett så gammalt ord som annalkan och för övrigt heter det väl egentligen “regn i annalkande” och “regn inte annalkan”? Det är möjligt att jag har fel men jag finner det ändå lite märkligt. Fel är det ju också, just ni i alla fall, för regnet är inte på väg, det är redan här och har så varit ett tag.

Det blir en sådan arbetsdag idag, en blåsig och småregnig men det känns ändå okej för det är hyfsat milt igen och jag har de nya goretexregnbyxorna att trä på mig. Igår var det jakt igen, då i dis men uppehåll. Bruna Mer håller och toppkonditionen tycks inte ha naggats i kanten än. Jag var nöjd med dagen. Slottsherren var något mindre nöjd för Lyra hade lite väl mycket egna åsikter om hur jakten skulle bedrivas. Det är ju så ibland med hundarna. Att man inte riktigt är på samma våglängd- Ändå hankar sig igenom jaktdagen, eller vad det nu är för dag, någorlunda i alla fall. Fast med en lite trist och sur känsla. Det händer oss alla mellan varven men det är alltid bottennapp när sådana dagar dyker upp. Att vara i flow är som mycket enklare, och roligare. Jag undrar ändå om inte motpolerna behövs. Om sämre väder emellanåt gör att vi uppskattar solen mer. Och en och annan dålig dag med hundarna förhåller oss extra tacksamma för de bra dagarna tillsammans. Det inbillar jag mig. Eller vet egentligen. För aldrig blir man väl mer nöjd än när man får något att fungera tillsammans med hunden efter att man verkligen slitit, tränat och försökt för att få till det. Det är tillfredställelse långt från den känslan man har de dagarna samarbetet inte går som man tänkt.

Men kära värld vad jag är bra på att hänga upp mig på “felen” egentligen. Fokusera lite för mycket på det negativa och låta det ta över. Min dotter höll en kurs för trettiosju deltagare för en tid sedan. Inom ett helt annat område än hund, jakt och hundträning. Mer på ingenjörsnivå. Efter tre timmars kursande reste sig en av deltagarna och lämnade kursen för hen inte tyckte kursen var vad den marknadsförts som. Övriga trettiosex deltagare var mycket nöjda med kursen och dagen. Ändå är det så väldigt lätt att låta fokus och minnesbild hamna på den av de trettiosju som inte var nöjd. Jag är garanterat en av dem som hade låtit deltagare trettiosju få för mycket utrymme i mitt mindset. Men det har blivit bättre, jag har jobbat på det, och jobbar på det hela tiden. Att ha rätt mentala inställning, Det flesta känner säkert igen sig från hundträningen. Jag gör det. Jan kanske kör ett träningspass eller går ett prov där vi gör det mesta riktigt bra tillsammans men så finns där en del, eller en detalj, jag inte är nöjda med. Detaljen följer mig sedan och stör ut mitt fokus från det positiva. Jag grämer mig, analyserar och gräver på djupet. Man ska inte glömma det negativa såklart, eller inte låtsas om det, man måste “felet” lite utrymme och tänka igenom hur man förbättra den delen men inte fokusera för mycket på det. Särskilt inte när man jobbar med djur. I deras värld är ögonblicket för längesedan förbi. Kay Pollak skriver följande rader i en text som handlar om relationer till människor men varför inte också till hundar?

“Tänk om det också är sant att i varje relation, i varje ögonblick, lär vi ut antingen kärlek eller rädsla.
I en relation kan du finna fel och brister om det är det du söker. Och du kan finna kärlek och omsorg i
vad som helst, om det är det du letar efter.”

Pin It on Pinterest

Scroll to Top