I en värld fylld av tyckande

Det är tidig måndagsmorgon och vardag igen. Jag har en regel jag försöker förhålla mig till varje vardagsmorgon, att inte börja jobba före klocka sju, istället är timmen mellan sex och sju vigd till frukost och fria tankar. Ofta far jag också runt och gör tusen olika saker under den där timmen, så sådant som kommer plötsligt kommer på eller för lust för, som att träna någon av unghundarna fem minuter på köksgolvet eller vika en tvätt eller något annat helt ovidkommande. Hade jag haft en dagstidning skulle jag säkert läst den men det har jag inte så istället får tankarna sväva fritt, ibland läser jag någon intressant artikel och låter mig inspireras eller lyssnar på en någon podd. Jag försöker träna mig i att lyssna på poddar. Det går sådär, jag har väldigt mycket lättare att läsa en text och ta in den än att sitta stilla och bara lyssna. Övning ger alltid färdighet och jag tycker jag blivit bättre på lyssnandet. Det går sämre med att sitta still. Säkert beror det också på hur intressant ämnet är och hur motiverad jag är till att ta in informationen. För att komma upp i tiotusentimmars regeln har jag väldigt många poddlyssningar kvar så jag lär nog inte bli riktigt bra inom det området.

Vad det gäller träning av hundar har jag däremot betydligt många fler träningstimmar i bagaget. Efter mer än trettio år som hundägare och efter att ha levt med hundar i flock nästan lika många år och tränat tillsammans med dem har jag kommit en bra bit på väg mot den regeln. Ändå tvivlar jag. På min förmåga och på om min kunskap verkligen räcker för att hjälpa andra. Det är mänskligt att tvivla och de allra flesta av oss gör det i bland, i stunden eller under perioder. Tvivlet kommer av olika anledningar och olika starkt. Det kan kännas betryggande att veta att också andra tvivlar emellanåt. Bilden av det har blivit tydlig när jag under ett par säsonger såg “Så mycket bättre” på tv. Artister med mångårig erfarenhet och stora framgångar framför varandras låtar och de gör det med stor nervositet, med känsla av tvivel om sig själva, rädda för att deras tolkning inte ska räcka till. Då är de ändå några av de “bästa” inom sitt område. Jag kan inte låta bli att tycka att det känns rätt skönt, av två anledningar, dels för att det visar att även proffsen är mänskliga och dels för att deras framförande faktiskt till nittioniokommanio procent blir bra. Kanske inte topp alla gånger men bra och det räcker oerhört långt. Tvivlet var inte bekräftat. Det är en bra vetskap.

Jag träffar flera hundägare som också tvivlar. På sin förmåga och möjlighet att bygga en god relation med sin hund. Dessa hundförare är inte sällan kvinnor som fött och fostrat flera barn och dessutom jobbat framgångsrikt inom sitt område i arbetslivet men när det kommer till träning av och med en hund tycker de sig inte duga till alls. De tvivlar starkt på sin förmåga och känner sig både rätt hopplösa och värdelösa. Det har lätt att lasta sig själva för allt som inte fungerar och glömmer bort att det finns en individ i andra änden av relationen (hunden) som kanske inte alltid här helt lätt att handskas med. “Jag är medveten om att om jag inte för det här att funka hänger det enbart på mig” säger de ofta till mig. Kanske är det rätt men kanske inte. Alla hundar är inte lika enkla att förstå sig på. Många gånger har förarnas känsla blivit förstärkt av att andra människor uttalande likt: “vilken fantastiskt kapacitet din hund har” – eller “en sådan hund skulle jag också vilja ha” vilket istället fått dem att känna sig ännu mer värdelösa eftersom det inte lyckas få ordning på en sådan “bra” hund. Eller tvärtom om, de har fått höra att hunden saknar tillräckligt med drive så de borde skaffa en ny hund att träna. Så kan det kanske vara, olika hundar passar olika förare och olika ändamål men jag tvivlar på att de som för höra det sägas blir särskilt hjälpta av det. Snarare blir det tvärtom, det stärker känslan av misslyckande och av att ha gjort fel och självförtroendet får en rejäl skjuts åt helt fel håll. Följden blir ofta en än mer negativ känsla.

Hur hjälper man då på ett bra sätt? Om vi förutsätter att föraren har den hund den har och bestämt sig för att behålla sin hund och träna vidare. Några sätt kan vara att förstå att alla hundar inte är lika lätta att träna, att ge en klapp på axeln och uppmuntande ord i det som går bra, att titta på alternativa sätt i träningen, att sänka målen och sätta upp mindre delmål och sedan verkligen se till att uppskatta resultaten och fira det som gått framåt. Att ta till sig lagom mycket “in-put” från omgivningen är bra med. Tvärtom vad man ofta får höra är det också bra att träna mycket på det man är bra på tycker jag, hur avigt det än kan låta. På det hunden redan kan som man känner sig säker på. Många lyckade repetitioner har en sällsynt förmåga att stärka både självförtroendet och relationen. Och det kan behövas ibland. Det är skönt att känna att man “klarar av” och att inte allt är kasst. Jämför med egna personliga mål som att gå ett visst antal steg per dag till exempel. Om jag har som mål att gå femtontusen steg per dag men bara lyckas med det några få dagar blir det betydligt tråkigare än om jag sätter målet på tolvtusen steg om dagen och lyckas med det de flesta dagarna i veckan. Jag är i och för sig rätt lättlurda men funkar gör det. Så bör man försöka se misslyckanden som lärdom och inte just misslyckande och tänka att man istället fått värdefulla timmar att lägga till “hundtränarkontot”. Hur svårt kan det egentligen vara att träna en retriever? Skitsvårt faktiskt och tufft somliga gånger men också väldigt roligt och givande om man bara kan försöka acceptera läget och känna lite tacksamhet för det som ändå fungerar.

2 reaktioner på ”I en värld fylld av tyckande”

  1. Lena Gustafsson

    Jag är så tacksam som får ta del av dina erfarenheter och väldigt genomtänkta o klurigt upplagda övningar och tvivlar inte det minsta på ditt kunnande (som du själv verkar göra ibland). Jag vet att det finns fler tacksamma, även om de är dåliga på att skriva nåt i din blogg om detta!!!

    Ta det som en komplimang då jag tycker “ditt tänk” påminner mkt om Olivers och det kanske inte är så konstigt då du/ni tränat mkt för honom tidigare.

    När jag tränar hos dig med ditt upplägg funkar det mkt bättre än om jag tränar hemma, vilket ibland känns lite trist. Men å andra sida tur att det inte är tvärtom. Detta beror på att du kan ge erfarna tips på åtgärd direkt om nåt inte blir som man tänkt sig. Och det är ju ofta det blir lite annorlunda, i alla fall med en “golden”
    Tur att du har erfarenhet av just de gyllene…..

    Tack för att du tog steget på heltid som coach för oss hundnördar
    Lena m flock

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top