I love my age. Old enough to know better. Young enough not to care. Experienced enough to do it right.

Jag bestämmer mig för att sitta vid köksön och skriva ikväll. Av någon anledning föredrar min kropp en hård stolsits och rak rygg just nu. Kanske för att jag stått upp sedan tidigt i morse och kroppen behöver en viss hjälp med hållningen nu på kvällskvisten. Jag är inte längre tjugofem märker jag. Fast jag vet att jag inte var så pigg som tjugofemåring heller med tre små barn, kaffestuga, husrenovering och tusen projekt på gång, några i verkligheten och resten i huvudet. Men kroppen var nog piggare då och värken låg lite längre bort. Nu är det lite mer tvärtom tänker jag, kroppen skickar små protester emellanåt men sinnet och den mentala orken känns bra. Stark. Kanske beror det på att jag är vuxen nu, med mer livserfarenhet. Jag blir inte vuxnare än så här inser jag, nu är jag i den ålder min mormor var för längesedan och min mamma för en tid sedan, då när jag ansåg dem som vuxna, trygga och väldigt pålitliga. Riktiga förebilder. Det är en märklig känsla att tänka på att jag är lika vuxen nu som de var då. Att jag har nått ”vuxentoppen”. Jag märker det ibland, att jag möts av en annan sorts respekt och sällan behöver förklara mig eller försvara mig. Det tyckte jag mig behöva ganska ofta som ung mamma och ung företagare. Åtminstone kände jag behovet av att göra det när jag blev ifrågasatt på grund av min ålder. Det behovet känner jag inte längre, och jag blir inte längre ifrågasatt på grund av min ålder av förklarliga skäl, jag gör min grej och så får det vara bra med det.  

Ibland tänker jag att jag ska skriva en bok. Eller två böcker. En om livet och en om hundträning. Eller en tjock bok om livet och hundträning. Dela med mig av lite erfarenheter och tankar eventuellt. Eller att jag kanske ska börja med onlinekurser, anpassa mig till tidens utveckling och möta kunder på det sättet. Jag svävar runt bland de tankarna , väger för och emot, plus mot minus. Inget går upp mot ett möte i verkligheten och den närvaro i stunden som uppkommer där och då. Men kanske kan möten på andra plattformar finnas med som helt godtagbara alternativ. Fast lite bakåtsträvande är jag nog trots allt även om jag prisar all ny teknik och möjligheterna den ger till att hålla kontakt, utbilda och umgås utan att träffas ”in real life”. Under coronatiden nu i vår och sommar har det ställts lite på sin spets och det blir tydligt vilka förmåner modern teknik ändå ger. Även för en något bakåtsträvande människa som jag. Det kanske är bäst att hoppa på tåget ändå?

Jag kan nog vara lite bakåtsträvande i hundträningen med. Samtidigt som jag gillar det som ligger i framkant och utvecklingen av både träningen och hundarna som hela tiden sker. Trenderna som kommer. Visst vill jag kunna skicka min hund tvåhundra meter rakt fram på en flashig linje och drilla den med exakta signaler och perfekt tajming till löpan efter den skadade fågeln. Jag tränar för det. Men jag vill också kunna skicka hunden på ett fritt eftersök efter den sista anden som blivit kvar i blötmarken efter en svensk klassisk inflogsjakt en mörk höstkväll. Så jag tränar för det med. Medveten om att det troligen försvårar en hel del håller jag envist och troligen dumdristigt fast vid att jag vill kunna använda mina retrievrar allround och att det fria söket är en viktig del i det. Jag uppskattar våra B-prov med egenskapsbedömningen och jag gillar A-prov och field trials, jag tycker det är okej att peka på markeringar, jag tränar gärna långa linjer med svåra terrängskiften och tighta närsök och jag tycker det är okej och till och med rätt nödvändigt att träna större fria sök. Behöver det finnas en konflikt i det?

Hundarna ligger på tork i hundrummet efter ytterligare en regnig julidag. Var är du högsommarvärme? Nymatade, torkade och insvepta i badrockar ser de rätt nöjda ut. Särskilt den gule labradoren slumrar sött efter en hel dag på jobbet tillsammans med mig. Jag inser att vi behöver skaffa en ny avfuktare till hundavdelningen om sommaren ska fortsätta såhär. Inget torkar. Inte ens hundarna och luftfuktigheten i slottet hade förmodligen fått vilken barometer som helst att slå runt. Men när jag tittar ut genom fönstret nu anar jag några solstrålar. Kanske, kanske inte, ser vi en ljusning i väderprognosen. Det är tur att hundmänniskor är av det tåligaste slaget tänkte jag idag när jag tittade på den tappra lilla folksamlingen iklädda lager av regnkläder och regnhattar som intresserat följde varandras hundar på dagens jaktprovsupplägg på sommarlägrets andra dag. Det var inte riktigt det här vädret jag förväntade mig när lägret planerades tidigt i år. Å andra sidan kunde det varit värre såklart och hundmänniskor är ju som sagt av det tåliga slaget. Faktum är att vi faktiskt inte märkte så mycket av regnet. Inte ens när vi åt lunchen som vår fantastiska funktionär hämtat på byns gästgiveri medan regnet strilande över oss. Maten smakade utomordentligt och sällskapet var förträffligt och när jag tänker på lunchpausen såhär i efterhand minns jag faktiskt inte ens att det regnande. Antingen var jag så fokuserad på maten och hundpratet att jag inte märkte regnet, eller så kan det hända att det uppehåll just då? Två fina lägerdagar har vi haft hur som helst. En i regn och en i sol. En fin grupp med glada, energiska hundar som älskar sina uppgifter och förare som älskar sin hundar. En bra grund att stå på med andra ord, resten är träningsbart i allra högsta grad. Jag tackar alla deltagare (förra veckans med) och bästa funktionären för att jag att tillbringa några heldagar i ert sällskap och för givande diskussioner och funderingar, väl utfört ”hundarbete” och god gemenskap. Ni gör mitt arbete så bra ett arbete bara kan bli. Jag är glad över det. Jag önskar er fortsatt framgång i er träning och det ni tar er för tillsammans med hundarna. Lev väl och var rädda om varandra både två och fyrbenta. Och varmt välkomna tillbaka när helst ni önskar såklart.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top