I perfektionismens grepp

Nu har hösten börjat anta sin mer normala form med regn och rusk. Jag har blickat ut på mörkret genom köksfönstret på kvällarna och sett regnet smattra ihärdigt mot rutan. Så mycket mer har jag inte sett eftersom det har varit kompakt svart utanför. Dagarna har som tur var inte bjudit på lika mycket regn, några spridda skurar bara med mindre innehåll. precis som vanligt så verkar hundarna helt oberörda av regnet och det blöta när vi är ute men jag märker att de förståndigt nog gärna ligger inne under dagarna när inget särskilt spännande händer. Fast när fasanerna flygtränar, höken kommer eller postbilen kör förbi blir det tillräckligt nyfikna för att gå ut trots regnet. Det är stora händelser såhär på landsbygden och bäst att ha koll på även om det regnar.

När unghunden och jag var ute och rastade hennes långa ben och mitt hjärnkontor promenerade vi förbi kohagen. Fram till idag har jag knappt märkt att Min registrerat kossorna, hon har obemärkt travat förbi hagen utan att ägna dem någon uppmärksamhet. Idag blev det annorlunda då en ensam ko stod framme vid staketet när vi passerade. Många kor är hon van vid den unga labradoren men en ensam ko var tydligen något helt annat. Mycket avvaktande smög hon förbi kon och för säkerhetsskull såg hon till att hålla sig nära mina ben. Jag är glad över att hon känner tryggheten hos mig men ytterst tveksam till om jag skulle kunna leva upp till hennes förväntningar om kossorna hamnat på fel sida staketet. 

Våra grannar korna som med mjuka mular varsamt betar markerna och ser till att blommor, insekter och människor mår gott

Tillsammans med de tre cockrarna gick jag en fin träningsrunda efter rastningen av unghunden i morse. Det känns så bra när alla tre kan hänga med och det är roligt att föra dem i markerna. För på träningen här hemma går det allt som oftast riktigt bra. Pipan behöver nästan inte användas alls och korrigeringar är inte nödvändiga. Istället jobbar de små hundarna energiskt framför mig på lagom avstånd och följer med fint när jag byter mark eller växlar riktning. Något helt annat händer när vi jagar på riktigt tillsammans med andra och cockrarna växlar upp några varv, då går pipan varm och jag funder på allvar om det verkligen är min hund jag har fått med mig till jakten? Det är intensivt, roligt och krävande med jakt över spaniel. Det går undan i markerna och besluten måste komma blixtsnabbt, tid att fundera existerar inte för då är ögonblicket sedan länge förbi och cockern någon helt annanstans är där man önskar att den skulle vara. Det händer ibland vill jag lova. Jag märker att jag fort förflyttar mina mål från att ha en lydig spaniel med bra tryck som lyder minsta vink till att vara lycklig på allvar om vi tar oss igenom dagen utan att förstöra jakten. Det svänger fort i den här sporten. Från toppen till någonstans under botten inom några få minuter och sedan upp igen. Och kanske ner. Någon har sagt till mig att om man skall föra cocker bör man vara utrustad med en rejäl portion humor. Jag tror jag förstår vad hen menar för skulle man deppa ihop varje gång det inte blir precis som man tänkt, vilket det sällen blir med en yster cocker, drar man nog på sig en evighetslång depression. Att skratta åt eländet underlättar och att inse att ingen är perfekt. Som perfektionist med stort kontrollbehov gör man nog faktiskt skäl i att inte skaffa spaniel alls. Om man inte av fri vilja och berått mod vill ändra sin inställning och träna bort sitt kontrollbehov. Då kan en spaniel absolut vara till stor hjälp. Vansinnigt roligt är det också, att få hänga med i intensiteten, följa med i det höga tempot och uppleva fågel och hundsituationer man inte kan förutse i förväg. Det är fartfyllt och mindfulness, liv och död och ett med naturen. Allt på samma gång. Och det allra mesta går faktiskt riktigt bra ,och ännu bättre om man bara släpper lite på sina egna krav. Det är helt klart lätt att bli biten.

https://www.motivation.se/innehall/perfektionister-maste-prestera-for-att-duga/

 

1 reaktion på ”I perfektionismens grepp”

  1. Tack för ett bra tips med läsning kring perfektionism. Jag inser att jag verkligen inte ska köpa en spaniel, nån gång 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top