I still have faith in you

När jag öppnade dörren för att släppa ut valpen och supernannyn efter arbete möttes jag bara av den glada valpen. Förvånad såga jag fröken Vi komma nersläntrande för trappan från övervåningen, putta undan vår sedan tio år provisoriska grind av kompostgaller, morsa på mig i förbifarten och gå ut på gräsmattan med valpen i släptåg. Stackars supernannyn tänkte jag. Valpen måste verkligen varit överjävlig om hon tagit beslutet att hoppa över grinden i “uppförsbacken” i trappan för att ta sig upp. Hon som normalt sett aldrig är på övervåning hade nog sökt en fristad och förmodligen sovit en stund i vår säng. Det förbryllade mig ändå för så brukar hon inte göra och valpen är faktiskt både dresserbar och signalsäker. Sedan tänkte jag inte så mycket mer på saken förrän jag kom in igen och möttes av bedövande hundskitlukt. På övervåningen fann jag förklaringen, precis intill vildsvinet som blivit en matta låg en rejäl bajsblaffa. Stackars Vi tänkte jag igen, det var inte valpen hon räddade sig ifrån, hon letade efter en väg ut för att bajsa. Övervåningen är inte utomhus för all del men den är den delen av slottet där hon vistas allra minst så jag tror det var så hon tänkte när hon valde toalett för nödläget. Ingen vill väl direkt skita där man riskerar att trampa i det tänker jag. Med dörren och ett fönster på vid gavel startade jag saneringen och snart var slottet återställt. Jag sände en tacksamhetens tanke till Vi som hade den goda smaken att bajsa tio centimeter ifrån vildsvinsskinnet och inte på det för den rengöringen hade jag inte sett fram emot. Frågan är om den ens varit genomförbar?

Annars har den helt vanliga småregniga tisdagen avlöpt mycket väl. Inget särskilt spännande har hänt men dagen har varit fylld med vanliga alldeles lagom trevligheter. Lugnt och fint på jobbet, en härlig morgonpromenad med flocken, lite träning och ingen huvudvärk. Fint som snus med andra ord. I växthuset börjar det mesta vissna ner nu. Jag har bestämt att det får vara slut för vattning för den här säsongen även om plantorna fortfarande producerar en del. Fats det tar lite emot. Jag är nöjd med årets odling men ändå inte. Det stora överflödet jag hoppats på har uteblivit. Visst har vi haft tomater, gurka och paprika i ett par månaders tid men alla de där tomaterna och gurkorna jag skulle förädla, lägga in och dela med mig av har inte synts till. Kanske är det lika bra för om jag ska vara ärlig så hade det varit svårt att få tiden att räcka till för inläggningar och sådant pyssel. Årets stora odlingshöjdare får nog ändå anses vara jordgubbar, jag äter fortfarande några varje dag. Och gräslöken har varit och är enorm, men det finns ändå en gräns för hur mycket gräslök ett hushåll på två personer förbrukar under ett år så jag har inte tagit till vara på allt. Ändå har jag en tanke om att skörda några knippen till, hänga upp och ner i snöre i spiselkransen på tork och sedan ha som kryddning i diverse matlagning. Trots flera påsar hackad gräslök i frysen gör sig min samlargen påmind. Lite till kan säkert vara bra att ha.

När det gäller träningen av hundarna har jag de senaste dagarna funderat över det tomrum som kan uppstå i träningen. Till exempel när en hunden stannar för att fråga på väg ut på en dirigering eller inte letar tillräckligt effektivt i sökarbetet utan istället stannar upp och ber om råd eller hjälp. Hur man väljer att hantera det när det uppkommer är olika. En del väljer att korrigera med rösten, andra väljer att ge ett nytt kommande och ytterligare några väljer att inte göra något alls utan ignorera hunden och vänta på att den själv ska komma på vad den ska göra. Just det där sista är det jag tänker på. Tomrummet som uppkommer när frågan väl hunnit uppstå och hunden inte får något svar av föraren. Inga råd och ingen hjälp. Någonstans har vi lärt oss att vi som förare ska titta bort för att inte möta frågan och hjälpa hunden. Ibland händer det såklart att hunden snabbt fattar rätt beslut och fortsätter med den tänkta uppgiften. Då blir det rätt. Men ännu fler gånger sker det inte, eller sker först efter alltför lång tid. Frågan är vad hunden lär sig av det och vad tomrummet gör med kommunikationen och relationen mellan hund och förare. Det är inte roligt för någon(hund eller människa) att ställa en artig fråga till en närstående och inte få något svar. Det gör inte heller något gott för förtroendet och tilliten riskerar att bli stött i kanten. Jag försöker göra vad jag kan för att undvika tomrummet. Med andra ord så agerar jag när det händer, antingen genom att ge en snabb röstkorrigering, bryta och göra om eller ge svar på frågan(nytt kommando). Göra vad som helst egentligen utom att lämna hunden ensam i tomrummet. Jag är inte rädd att hunden ska bli mer frågande, jag är betydligt mer rädd för att hunden inte ska känna att den får vägledning och stöd av mig när den söker det. Men det allra viktigaste jag gör när det uppstår är ändå att ta med mig det som hände. Tänka igenom varför hunden stannade upp för att be om hjälp. Så jag kan backa några lämpliga steg i träningen och repetera lite till på det som fungerar och sedan ta lite mindre och lämpliga steg framåt igen. Bygga säkerhet, självförtroende och tillit. Och minimera frågandet.

Ps “I still have faith in you” är titeln på en av ABBAs nya låtar som säkert ingen har missat. Efter fyrtio års uppehåll som grupp släpper de nu ny musik. Låttiteln och texten är nog väldigt noga utvald skulle jag tro. Det är stort! Ds

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top