Ibland måste man gå tillbaka för att komma ihåg vart man var på väg…

Jag tittar på när slottsherren tränar avlämningar med valpen på köksgolvet. Det ser bra ut, han växlar mellan att locka, lirka och lägga dit lite krav och får valpen att förstå hur han vill ha det. Ett steg i taget. Jag låter dem hållas, både valpen och slottsherren, inte mig emot att Rota lär sig fler bra grunder som jag kan ta över sen. Genvägar som gynnar mig har jag sällan något emot. Valpen är redan tio månader och inte riktigt så mycket valp längre men fortsatt är det avlämningar i småvalpsstadie som gäller för henne. Hon har behövt extra tid för det, extra tid att mogna och inte lägga magen i vädret och kissa ner sig. Alla är vi olika. Så vi har väntat in henne. Låtit henne växa till sig och ta för sig mer än vad vi gjort med de flesta andra hundarna. För att hon har behövt det och för att jag tidigt insett att hon är av det mjukare slaget och därför lätt att ”plocka tillbaka”. Nu har hon ”tryck under sulorna” och frimodigheten pyser ur öronen så nu tar vi klivet in i nästa stadie. Det är dags att silkesvantarna åker av.

Fröken Vi har också haft ett utvecklingsbehov under uppväxten, perioder då hon behövt få ta för sig, skaffa sig erfarenheter och självförtroende. Alla unghundar behöver säkert det under perioder fast det blir mer tydligt hos somliga individer. Och kanske allra mest hos de hundar som liksom våra växer upp i flock med andra hundar. Steget att stå på egna ben utan stödet av resten av flocken blir lite större då tänker jag. Fast fördelarna med tryggheten och tillhörigheten överväger säkert för ensam är ingen särskilt stark, varken hund eller människa.

Det har varit kursstart idag igen också, och givande privatträning före det. Under hela dagen har lite av temat varit sinnesstämning och balans. Inte helt otippat kanske eftersom väldigt mycket av träning av hundarna (och oss själva) handlar om det. Om man är i rätt mental balans blir resultatet av träningsuppgifterna så makalöst mycket bättre. Vi tittade på olika kriterier som ska var uppfyllda för att hunden ska få lov att hämta apporten, vad som är viktigt och vad vi väger in för att avgöra om hunden är i rätt balans före skicket. Likheter och olikheter hos olika hundindivider och olika förares önskemål om utförandet. Vi (eller eventuellt mest jag) pratade om helhet eller detaljer med, vad som är viktigt för varje förare, eftersom vi förare är minst lika olika som våra hundar. Och så pratade vi markeringar och övade på både det och sinnesstämningen medan klockan gick väldigt fort i den fortsatt ljusa vårkvällen. Jag kunde pratat och tränat flera timmar till kändes det som, mycket fick jag sagt men otroligt mycket mer finns att säga. Kanske har jag en uppdämd abstinens att få prata hundträningsfrågor efter vinters frånvaro av mer regelbundna kurstillfällen? Det lär i så fall råda bot på sig själv då vårens kurer och träningar drar i gång på allvar nu och det kommer att bli många timmars prat och träning varje dag. Vilken tur för mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top