I’m wearing the smile you gave me

Vårsol från blå himmel idag och ett sjudande av fågelsång från alla håll. Underbart och energiberikande. Fast nu är jag trött. Vårluften suger jraft ut mig, hur det nu är möjligt? Jag skulle utan vidare kunnat gå och lägga mig klockan åtta osch somnat på ett ögonblick. Men det gör man helt enkelt inte en fredagkväll så nu sitter jag här skriver medan jag försöker hålla ögonen öppna och tanken vaken. Slottsherren håller koll på fiskarna i akvarierna och hundflocken har kommit till ro. Det vill sig som bekant inte riktigt med hundaveln här på Kopparhult men fiskavel verkar fungera bättre. Ett fjärilsciklidspar har lagt rom i en grenklyka och vaktar den trogen för de andra fiskarna. Det tog inte mer än fjorton dagar i akvariet innan de trivdes så bar så de bildade familj. Troligen gick det vägen eftersom det var helt oplanerat från vår sida, nästan åt de oönskade hållet faktisk, och fiskarna således tog beslutet helt själva. Troligen är det så Lyra vill ha det med. Hon vill bestämma själv, utan påverkan av oss.

På eftermiddagen idag efter en fin träningsdag med privatelever och en tennisbollspromenad med egna hundar var det äntligen lilla Rotas tur att få lite egentid. Jag var trött redan då måste jag erkänna så jag tänkte mig att en bekväm, kort promenad skulle få räcka. Hur som helst så lät jag Rota söka lite när vi kom i ett lämpligt terrängavsnitt. Den lilla var på hugget och sökte med intensitet och hysteriskt glad svans. Jag drogs med i energin och glömde snart bort att vara trött och bekväm så det blev en rätt så bra träningsrunda i alla fall. Det var gott om koltrastar i buskagen till Rotas glädje så jag fick tillfälle att bromsa upp henne och hejda framfarten vid ett par tillfälle när hon helst av allt ville jaga efter fåglarna. Vi gick vidare runt bäcken och varvade ”gå vid sidan” träning med sökarbete. På hemvägen blev det ett par tennisbollsmarkeringar i visset gräs och sedan lite stadgeträning i form av rullande bollar på stigen framför oss. Rota var med på noterna och visade stadga spontant i situationerna jag utsatte henne för förutom vid ett tillfälle då jag fick hejda henne med rösten.

Jag tänker att det finaste i kråksången med dagens träningspass med Rota är vår relation. Den goda relationen tillsammans med mental mognad. Vi gjorde en del stadgeövningar både med de rullande bollarna och i markeringarna och hon visste hur jag ville ha det utan att jag lärt henne det. Det var inget hallelujahmoment såklart, jag räknade med att hon skulle klara det, även om jag inte tidigare tränat henne för det. Jag har inte lärt henne massa övningar, hon kan inga trick och knappt ett enda kommando och jag har inte tidigare begärt att hon ska sitta stadigt när jag kastar en apport. Men hon vet vad hon heter och känner till visselsignalerna, hon förstår en röstkorrigering, vi har en bra relation och jag upplever henne som tillräckligt mentalt mogen för uppgiften. Med andra ord gör hon vad hon kan för att förstå mig, och jag gör vad jag kan för att vägleda henne. Ibland blir det fel såklart, det händer att hon fuskar eller att jag slarvar. Men en god relation tål även det. Med den tryggheten i botten är det inte hela världen om det blir lite fel ibland eller om vi blir lite oense. Vi har snart hittat tillbaka igen.

Det är väl ungefär detsamma med de äldre hundarna i flocken tänker jag. Vi har goda relationer med varandra, vi kommunicerar och förstår varandra i det mesta. Två viljor – en tanke. Oftast. Såklart gör hundarna saker jag inte önskar ibland, man skulle kunna kalla det olydnad, men de är inga robotar och jag är stundtals slarvig, inkompetent och inkonsekvent på en och samma gång. Så vad annat är att vänta? Men i grunden har vi den fina relationen till varandra, med trygghet och lika delar respekt och kärlek, så vi blir förlåtna allihop och jobbar glatt vidare även efter de händelser vi inte varit stoltast över. That’s Love.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top