Inte helt enligt plan

Jag önskar att vi flöt ihop tillsammans ute i markerna. Att vi rörde oss framåt som en enhet i samförstånd med enbart ordlös kommunikation. Verkligheten ville annorlunda. Cockrarna spretade åt alla håll och kommunikationen var allt annat än ordlös från min sida. Tjat är väl ändå det tråkigaste som finns för alla inblandade så till sist sträckte jag på mig och såg till att knipa igen munnen, och då gick det genast rätt så mycket bättre och blev väldigt mycket trevligare. Vi tog oss till ett fint markavsnitt där cockrarna fick jobba och bränna lite energi både fysiskt och mentalt. Det samma gällde mig, det gäller som bekant att hålla sig alert när men är ute med ett gäng spaniels.

Senare under promenaden var jag uppenbart inte tillräckligt alert då den lilla pocketcockern fick upp ett färskt älgspår och valde att avvika från oss andra och jag var för sen för att agera. Hela situationen blev märklig och nästan komisk. När jag tittade upp såg jag plötsligt en stor älgko stå och titta på oss på fältet en bit framför. Ett brunt streck syntes sedan plötsligt i min ögonvrå då den lilla pocketcockern dök upp i hundratio knyck bakom ett bergen på väg mot älgen. Det var en upplevelse att se den lilla cockerns ben smattra mot marken och den lugna sävliga älgen som oberört tittade på hundens framfart. Jag hann tänka att pocketcockerns sista stund kunde vara kommen om hon sprang rätt in i benen på älgkon. Vilken hon mycket riktigt gjorde, fortfarande med näsan i marken mot spåret. Men älgkon tycktes inte ta någon större notis om den lilla hunden, hon la inte ens öronen bakåt och verkade överhuvudtaget inte fundera på att sparka eller försvara sig. Istället flyttade hon sig i sakta mak en bit bort samtidigt som pocketcockern lyfte blicken och upptäckte att hon var mellan älgens ben. Cockern fattade ett snabbt beslut och la benen på ryggen och sprang lika fort tillbaka i spåret till oss. Jag och de andra cockrarna stod en bit ifrån och såg skådespelet, förvånade och smått förfärade men glada över att det var en snäll älgko och att pocketcockern kom tillbaka oskadd. Hur jag ska hantera det här tilltaget framöver får jag fundera lite på. Det ska bli stopp på pocketcockerns älgspårning i alla fall, det är ett som är säkert. Det ingår inte i hennes arbetsuppgifter att hålla på med sådant och en annan gång kanske älgen är av den vresiga sorten. Det får bli STOPP, med stora bokstäver.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top