It has crossed my mind

Jag tror min inre kompass har kommit i rubbning. Lätta fötter på barmark tog mig i fel riktning i morse igen när jag drog åt vänster i mossen fast snön smält bort bland alla likadana träd. Förvånat såg jag mig omkring när jag inte kom fram där jag borde men med hjälp av trafikbruset som hörs tydligare i sydvästvinden kom jag snabbt i rätt riktning och plötsligt låg den där, den magiska dammen där vi tycker om att sitta och filosofera över livet och tillvaron en stund när tillfället ges. På sommarhalvåret blir det en del träning där med för dammen är som gjord för bra vattenträning. Idag var den bara is, en lite förrädisk sådan så vi höll oss på land och drömde oss längtansfullt bort till varma, myggfria vårkvällar med fågelsång och hundträning. När vi gick hemåt igen började det äntligen ljusna, för att egentligen mörkna lika snabbt igen. Det har varit en sådan där innerligt grå dag idag med duggregn och tunga dimmoln, fast när man som jag är ute hela tiden om dagarna tycker man inte alls det är så mörkt som man upplever att det är när man tittar ut inifrån. Julbelysningen lyser upp lite med även om julstämningen rann av mig som vattnet från en gås när snön smälte bort. Jag ska försöka råda bot på det genom lite julbak och köttebullsrullning och kanske, kanske kan både stämningen och snön hinna tillbaka innan julhelgen är här.

För hundträningens del är det snöfria enbart en fördel och nu tittar jag nöjt på väderleksrapporten för de närmaste dagarna och inser att de sista kurstillfällena innan julen kommer att gå att genomföra som planerat och dessutom under överinseende av solen. Med ytterligare lite tur så faller det ner ett par centimeter nysnö och några minusgrader precis lagom till julafton. Till dess har också tikarnas höglöp gått förbi och jag kan ana en viss julfrid över slottet och dess invånare. Det ska bli skönt. Det är stökigt med löp! Det är inget att hymla om egentligen, det är en passande, vakande, grindstängande och påfrestande period för både oss och hundarna. Ja tikarna är väl inte så störda av det själva kanske men grabbarna, och vi som störs av grabbarnas höjda stressnivå. Utvecklingssamtalen avlöser varandra medan vi försöker hålla humöret i schack och samtidigt ha förståelse för de desperata hanarnas blickar. Samtidigt är det över på några dagar, det är snart gjort och det som inte dödar härdar har jag lärt mig. Så stärkta kommer vi snart ut på andra sidan löpperioden och tycker redan en kort tid efter det glatt och käckt “att löp är väl inte så märkvärdigt jobbigt, det går så fint så och är bara några enstaka dagar det är lite stökigt”. Det är tur minnet är kort. Eller hur tänker jag där jag sitter vid köksön och hör hundluckan smälla varannan sekund när den bruna cockern hysteriskt springer fram och tillbaka för att inte missa om någon av tikarna möjligen går ut genom en annan dörr med en stressnivå nära bristningsgränsen. Men det finns en enkel lösning på det med. Jag stänger hundluckan.

I lugnet som följer efter att luckan slutat slå kan jag samla tankarna lite och fortsätt planeringen för årets sista kurstillfällen. De jag tänkt hålla i den bleka vintersolen på barmark med leran som trogen följeslagare. Och nog för att solen kanske skiner men någon värme är det inte egentligen inta att tala om. Fast det verkar inte bekymra gulliga Lillie som kastade sig ner i krondiket och simmade en bra sträcka i det iskalla vattnet. Hennes systers raka motsats tänkte jag när jag såg den yngsta roa sig i vattnet. Den äldre unga svarta skulle inte komma på tanken att doppa sig i så kallt vatten om det inte var absolut nödvändigt. Hon sträcker sig på sin höjd till att låta tassarna trampa i det kalla och våta. Alla dessa olikheter tänkte jag igen medan jag kallade upp den yngsta hunden ur det kalla vattnet. Hundarna har alla styrkor och svagheter, de bara fördelar sig lite olika. De svagare sidorna får man lägga mer träning på och jobba mer med men man bör samtidigt inte glömma att träna på det man faktiskt redan är bra på, så man öser på med självförtroende och styrka. Ta vara på talangen så den inte går förlorad så att säga för det vore både förargligt och onödigt. Den svarta unghunden har många fina talanger att träna vidare på men spontana bad i låga vattentemperatur(läs allt under tjugo grader) tillhör inte dem så det kommer vi troligen att behöva lägga betydligt mer energi på fram igenom.

ikväll är det lite ovanligt för den unga svarta ligger vid mina fötter istället för bruna Mer. Han slipar istället lite till på sin redan vältränade talang att springa så fort som möjligt fram och tillbaka genom hundluckan. har man inget direkt annat att göra så. Stackarn är fortfarande frustrerad av Lyras dubbla signaler. Cockerdrottningen flirtar, bjuder in, flirtar lite till och attackerar men Mer är tapper och envis och ger sig inte i första taget även om jag redan för  längesedan gett upp hoppet om små urgulliga Lyra och Mervalpar. Nu tror jag faktiskt Mer har släppt det med, han verkar inse att det inte är någon ide att ödsla mer energi på den svårförstådda cockerdrottningen den här gången heller. Vad Lyra egentligen vill själv har jag aldrig riktigt förstått, ena stunden verkar hon fullkomligt övertygad om att hennes uppgift är att sätta valpar till världen men i samma millisekund som det första steget mot det eventuellt skulle kunna tas ändras hon sig omedelbart, precis som hon hastigt blivit medveten om vilket fruktansvärt ansvar och jobb det är med ungar. Det verkar inte hjälpa hur mycket jag än bedyrar att jag ska hjälpa henne med passningen. Förmodligen tycker hon inte att jag duger som nanny till hennes små, och jag är ärligt talat lite tveksam till om jag tycker att hon duger som mor med det hastigt svängande temperamentet hon besitter. Tanken har slagit mig. Så någonstans är vi eniga. Några Lyravalpar blir det inte.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top