Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Unghunden saknar begränsningar. Mitt påslakan är fullt av leriga tassavtryck efter vilddjurets snabba beslut att ta en runda över sängen för att fånga en strumpa i farten innan hon landar i sin egen bädd. Vems fel är det? Allt är inte ordning och reda, inte ens i ett slott.

Som jag brukar säga så tänker jag att efter att den här valpen har vuxit upp ska vi inte ha valp på många år. Jag vet märkligt väl hur det brukar gå med den saken. Vi får se. Jag lovar inget längre. Varken mig själv eller någon annan. Däremot lovar jag att ha öppet sinne och tillåta mig att ombestämma mig när helst det passar mig. Jag vill ha ryggen fri när nya önskningar infaller och intressanta kombinationer dyker upp. Den första utmaningen kommer att bli redan i vår. Den att inte behålla någon av Lyras valpar. Om det nu blir några sådana. Jag begriper inte riktigt hur slottsherrens ska kunna motså dem. Åtta veckors trinda cockervalpar i olka färger med breda nosparti och världens mjukaste öron. Han kommer att falla som en fura medan jag rakryggad och oberörd bestämt ska skaka på huvudet och säga nej till att en av de små juvelerna stannar här. Jag hör redan nu hur det troligen kommer att sluta. Lyra började förresten löpa idag så nu är det på riktigt. Norgeresan ska planeras, bilen tankas och plånboken tömmas. Det blir bra det här!

Det har varit en fin dag i grådasket idag och banne mig om inte solen tittade fram med. En kort sekund eller två men den var där. Jag har tränat egna hundar i omgångar, jag har förutsättningarna till det som tur är, att kunna träna i dagsljus. Eller rättare sagt, jag har medvetet skaffat mig de förutsättningars och styrt mitt liv för att anpassa dagarna efter hundarna och möjligheten att träna dem. För det är så jag vill ha det. Jag är lite nöjd med mig själv och träningen idag också och klappar mig lite uppmuntrande på axeln. Se där ja, jag kan faktiskt vara lite strukturerad jag med tänker jag belåtet då jag hållit mig till träningsschemat och i stort sett fått till en stunds träning varje dag. Det behöver inte vara så pretentiöst, som jag sagt tidigare så är tio minuters träning bättre än ingen träning alls. Tänker man så är chansen stor att träningen verkligen blir av, och att tiden räcker till. När jag väl kommit igång brukar dessutom tiden bli betydligt längre än tio minuter i sista änden. Jag försöker skaffa en del nya vanor i träningen med, med hjälp av distanskursen jag går, och en av dem är att ta ett gäng hårda gummibollar med på promenaderna. Bollarna slänger jag ut på strategiska platser på väg ut på promenaden så gör vi ett litet kort träningspass av dem på vägen hem. Då är de lagom ”suddade” och passar antingen för utmanande linjeträning eller sökövningar. Eller vad helst man önskar faktiskt. Hundarna blir lyckliga. Jag blir glad av träningsstunderna och ser dem som ett utmärkt tillfälle för att få träning att bli av. Kör det sedan ihop sig längre fram under dagen så mer träning inte hinns med så har jag gott samvete för det som redan blivit gjort. En bra känsla. En annan bra känsla är den energi som kommer med ljusets återkomst. En hel timme ljusare är det nu. Underbart. Det enda smolket i den glädjebägaren är att jag kom på mig själv med att fortsatt trivas rätt bra med de mörka kvällarna, med de mörka timmarna som ger tid för reflektion, bakning, skrivande och funderingar. Jag fyller sida upp och sida ner i olika block med ideer och tankar om förbättringar och förändringar både vad det gäller den egna hundträningen och kursverksamheten. Att kunna var inne i mörker och värme och får göra det utan att ha dåligt samvete för att man inte är ute och jobbar med något som man tycker att man borde göra när det är ljust är väldigt avkopplande. Fast jag vet rent logiskt att jag borde unna mig att göra sådana saker utan dåligt samvete även när det är ljust ute förstås. Men logik och känsla stämmer inte alltid överens. Att ha huvudet full av ideer och kreativitet är både en välsignelse och en förbannelse. Men mest en välsignelse. I alla fall i min värld. Jag är dock inte övertygad om att slottsherren tycker som jag.

Idag har det varit dirigeringskurs för ett härligt gäng tjejer med lika härliga labradorer. En fortsättning på höstens basicträffar med dirigeringstema. Vi jobbade med sidotecken och närsök i kombination med sidotecken. Att ha dirigeringskurser är en av mina absoluta kursfavoriter. Kommunikation och samspel över utmanade övningar där vi tänjer på gränserna. Och har en tydlig plan för åtgärd då det inte riktigt går som tänkt. Utvecklande! De här kurserna blir ofta lite mer som en workshop, där den teoretiska delen med samtal och diskussioner får ta rätt stor plats runt de praktiska övningarna. Teamwork och förståelse mellan hund och förare är nästan något magiskt! Jag kan inte få nog av det. Drivkraft!

”Jag har ensam ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser” Kay Pollak

Pin It on Pinterest