Jag andas ut

Sättet han lägger sig på köksgolvet. På sidan med benen utsträckta mitt på köksgolvet i passagen mellan pub och kök, spis och köksö, så att jag måste kliva över honom vart jag än ska medan jag fixar med matlagning eller bakning. Jag tror det finns en tydlig avsikt med hans placeringen, att han gillar att ligga mitt i smeten så inget undgår honom. Jag minns när han var lite valp och tultade runt på samma köksgolv och jag tänkte att jag skulle göra allt jag kunde för att han skulle må bra och trivas. Efter fem och ett halvt år känns det som rollerna bytt plats, nu är det han som gör allt för mig. En bättre vän finns inte. Fina, trogna gula labrador.

Han skrämde mig idag. Efter en höst med diverse småsår och småkrämpor har han varit lite småhalt till och från. Inte mycket och inte allvarligt men ändå. Det har bekymrat mig. På morgonpromenaden idag tillsammans med flockens fem äldsta skrek han plötsligt i högan sky där han var femton meter framför mig på stigen i mossen. Han skrek länge och panikslaget och jag trodde hans ben var av och hans sista stund var kommen. Det var längesedan jag hörde något liknande. När skriket ebbat ut och jag fått ordning på den upprörda flocken och konstaterat att inget liv stod på spel just där och då, viftade den gule på svansen igen och tyckte vi kunde fortsätta promenaden. Vi fortsatte hemåt, jag med en gnagande oro över lösa benbitar och amputerade tassar och hundarna obekymrade som vanligt, fast jag märke till att den gule stannade och putsade sig på foten emellanåt. Hemma igen satt tassen fortfarande kvar på hunden och inga sår eller svullnader syntes. För säkerhet skull bäddade jag in den gula i köket medan jag funderade över det som hänt och vad som orsakat den plötsliga smärtan. Förklaringen kom då jag hittade ett otäckt sticksår mellan trampdynorna. Aldrig förut har jag väl blivit så glad för ett sticksår i en tass, lättnaden blev enorm när jag insåg att jag får ha min gule kompis kvar ett bra tag till, om än i tassbandage. I efterhand kan jag såklart fundera över om det här var så mycket att oroa sig över, nu när jag sitter här med facit i hand, men med den gule hundens olika småskador och ledvärk det senaste året har jag nog faktiskt lyckats bli lite nojig. En småskadad hund kan i och för sig tyckas rätt banalt i jämförelse med det som pågår runt oss med den uppblossande pandemin och annat, men den gule hunden har kommit att stå mig så nära.

Liten Bäst, tolv veckor på fotot.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top