Junkyard

Om man vill ha hela återvinningscentralen för sig själv och tillgång till alla sorters containrar och sorteringsbehållare utan trängsel så ska man åka dit en trettondagsafton klockan sex på kvällen i fem minusgrader. Vi prövade det idag och det var bara vi och en ensam personal på plats så sorteringen och slängandet gick snabbt och lätt. Frågan är bara hur många timmar det kommer ta innan jag tinar upp igen för det var gräsligt kallt bland containrarna. Det är väldigt fint med lokala återvinningscentraler istället för soptipparna jag minns från förr där alla sorters skräp och skrot slängdes i drivor totalt utan kontroll. Eller ännu värre är det egentligen med alla små privat soptippar man hittar runt gamla torp och gårdar där gårdsfolket i brist på återvinningscentraler och sophantering slängt glasflaskor och porslin intill trädstammar och lämnat kvar dem där till dem som kommer efter. Så jag är glad att vi fått en lokal praktisk sopstation där vi kan bli av med alla sorters skräp på ett vettigt sätt. 

På dagens första morgonrunda tillsammans med tre av hundarna duggade det tätt av naturupplevelser. Färska rävspår syntes tydligt på stigen där vi gick, så färska att jag tror Mikkel var alldeles i närheten utan att synas. Den svarta unghunden gjorde mig uppmärksam på något som sprang uppför ett berg där skogen nyss avverkats och strax fick jag se en ståtlig kronhjort stanna till uppe på toppen. Talgoxen sjöng med, två dagar i rad har vi hört den och även om det är alltför tidigt än så är det trots allt det första tecknet på att våren kommer i år med. En kort stund efter det gjorde Lakrits en rejäl harkling som övergick i en kräkning och ut for en hel fågel inlindad i slem. Det var kanske inte den finaste naturupplevelsen jag upplevt men lite spännande ändå för jag har ingen aning om vad det var för sorts fågel och än mindre aning om hur och när Lakrits lyckats svälja den. Och varför. Fågeln var i det närmaste i en trasts storlek fast med vita vingar och viltfärgad kropp och den kom upp  hel och i oförstört skick. Fast död förstås. Man ska nog aldrig sluta förvånas över hundar tänker jag och äldre labradorherrars nytänkande. Men jag vill ändå tro att Lakrits inte svalde fågeln med avsikt utan att den bara råkade slinka ner i farten när han skulle springa ikapp mig som befann mig längre fram på stigen. Man ska ju tro alla om gott till motsatsen är bevisad och det väljer jag absolut att göra i de allra flesta fall och särskilt när det gäller Lakrits. Han måste vara labradorgudens gåva till fågeljägaren för en dugligare och bättre labrador har jag svårt att föreställa mig. Helt opartiskt sett. Lite annorlunda var det med ekorren vi såg på hemvägen senare. Lakrits var inte inblandad i det mötet, det var istället Vi som uppmärksammade ekorren och av hennes blick och resta ragg att döma hade den nog inte klarat livhanken särskilt länge om det inte funnits granar att klättra upp i och en matte som ilsket såg till att slå på bromsen på den framrusande goldentiken. Fast ärligt talat vet jag inte, fröken Vi har inte uppvisat särskilt mycket “killerinstinkt” i andra sammanhang så hon hade kanske nöjt sig med att jaga efter ekorren och apportera den hem till mig. Vem vet.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top