Kanske imorgon?

Mellandagar och något som liknar vardag. Det passar mig bra. Att ta det lugnt längre perioder tillhör inte min paradgren.

Rota, min lilla pocketcocker har debuterat på jobbet. Två dagar i rad har hon fått följa med på privatlektion och kurs. Jag vet inte varför jag dröjt så länge med att introducera henne på jobbet egentligen, det handlar nog mer om det faktiskt bara inte blivit av förrän nu. Och att jag inte känt tidigare att det skulle ge varken henne, mig eller kursdeltagarna något. Vad hennes uppgift egentligen varit nu när hon väl fått följa med har fortsatt varit lite oklart. Mest att hänga med tänker jag, och vara lite störning för retrievrarna. Det brukar cockrar vara särskilt bra på. Hon fick vara parkamrat till gårdagens flattik också, och hämta några apporter vilket hon nu för tiden gör med glädje och stort engagemang. Man ska uppenbarligen aldrig säga aldrig, ibland behöver man bara hoppas och vänta. Hon verkade också bli oväntat förtjust i flattiken. De två hade tydligen något gemensamt för pocketcockern drogs som en magnet till parkamraten. Nu står det “en egen flat” överst på Rotas önskelista tätt följt av en dvärgkanin att leka med och jaga inomhus. Önska kan man ju alltid göra tänker jag.

Den svarta unghunden har också fått hänga med på jobbet några gånger nu. Hon gör det med jämnmod. Tror jag. Jag är lite försiktig med det därför att hennes natur säger mig att hon lätt skulle kunna flytta rätt balans och en fin sinnesstämning till att bli alltför lugn och passiv. Som jag upplever henne nu har hon inget, eller i alla fall ett mycket litet, behov av passivitet och att göra ingenting. Nu när jag sett hur hon fungerar och lagt märke till det finns det ingen som helst anledning att ta med henne på jobbet mer för närvarande. Alla är de olika. Pocketcockern däremot känner jag är i en fas där chansen att det blir rätt är betydligt större än risken att det blir fel och då är det bara att köra på tänker jag. Hon ska få fortsätta hänga med på jobbet när det passar, när hon behövs och gör nytta för kursen eller privateleven, och då ska hon också få en tydligare uppgift där. 

Tanken var att jag skulle börja med det första dirigeringstecknet “ut” med den svarta unghunden nu i mellandagarna, men av någon oförklarlig anledning har inte tiden räckt till än. Kanske blir det imorgon. Eller en helt annan dag. Vi ska nog hinna med det också. Imorgon kommer för övrigt goda vänner på besök för en stunds träning och gemenskap. Utomhus som sig bör. Då ska den svarta unghunden absolut få vara med en stund, fast då ska vi inte ge oss på något nytt utan pröva det hon redan behärskar bra, fast i ett för henne nytt sammanhang. Jag ser fram emot morgondagen och träningen med den unga hunden med nyfikenhet och tillförsikt. 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top