Känslostormar

Det är lördagkväll. Jag avrundar vid laptopen tillsammans med Daniel Norgren. ” Iwaited for you. All way through. All the way down the line. I waited for you” För stunden har jag svårt att tänka mig någon vackrare textrad. Fast jag lyssnade på Håkan Hellströms halva nya skiva igår, den halvan han släppte vid midnatt förra dygnet. Som alltid med Håkan så gör han mig inte besviken. Och det blir poetiskt i låten ”Tillsammans i mörkret” där han sjunger ”du har så många vrak i i dig”. Vem har inte det tänker jag. Vi har väl alla varit där. Om än bara för en kort stund eller genom en fin vän. Men så är jag ett äkta Håkans fan med, fast jag undrar om andra som inte är födda på sjuttiotalet och har tillbringat stora delar av sin tonårsperiod i Göteborg tolkar och förstår texterna på samma sätt som jag och uppenbarligen Håkan gör? För mig är det hög igenkänningsfaktor i texterna. Och jag gillar det. En och annan känslostorm tog mig i besittning när slottsherren (något påtvingad) och jag provlyssnade på de nya Håkan låtarna i bilen i går morse på väg på uppdrag. Mmm…

Fast ikväll är Håkan satt lite på paus medan Daniel Norgren gör mig sällskap. Han måste vara ett musikgeni tänker jag och lyssnar med fullt fokus. Eller nästan fullt i alla fall eftersom jag försöker mig på att skriva samtidigt. Det går sådär, ibland tvingas jag ta en paus, andas och ta in texten innan jag skriver vidare. Jag är djupt fascinerad av hur mycket som upplevas i och ur musik. För fast att jag är i det närmaste tondöv, urusel på att sjunga och inte kan spela ett endaste instrument finns det få saker som berör mig så mycket som just musik.

Det skulle väl möjligen vara umgänget med hundarna och kommunikationen tillsammans med dem då. Då uppstår förståelse ljuv som musik. Jag har haft några sådana tillfällen i veckan, några ”flashlights” där egna eller andras hundar tydligt visat hur de ansträngt sig för att förstå, hur de funderat, tagit in och löst uppgiften i en helhet med föraren och ett tillstånd av flow. Själv tycker jag i det närmaste att det är som en religiös upplevelse när jag får se och ta del av det och tårarna är inte långt borta. Det är magi när kommunikation mellan två olika arter och individer blir till ett och det är något som absolut måste upplevas. Här hjälper inga instruktionsböcker eller filmer på youtube tänker jag. Känslan måste upplevas i nuet, i verkligheten. Fast i bästa fall kan man ta del av det på film med, om man bara förstår vad man ska titta efter. Så blev det för slottsherren och mig för ett par år sedan när vi, kanske i brist på annat, mer eller mindre slötittade på hästhoppningarna från Gothenburg Horse Show och en holländare (tror jag) ryggade sin häst in i manegen när den inte vågade fronta publiken och all uppståndelsen. Han jobbade med hästen istället för mot den och både slottsherrens och jag fann oss förvånat och oväntat titta på tv skärmen med tårar i ögonen. Ryttaren och hans häst bjöd på en stunds magi där på tv skärmen och det var värt så mycket mer än allt det andra. Hur det sedan gick väl inne i manegen på själva hoppning minns jag faktiskt inte alls. Det känns sekundärt i jämförelse med det andra.

Det är så mycket som berör. Häromdagen skickade min far ett foto på min farmor som ung till mig. Jag tror faktiskt inte jag sett några foton på min farmor när hon var ung tidigare. Tyvärr försvann hon för oss alldeles för ung då jag bara var fem år, så jag har inte så många minnen av henne. Men jag har några, tydliga och klara och dem är jag rädd om. Hennes systrar som jag träffat några få gånger i mitt vuxna liv brukar påpeka för mig att när de ser mig att det är som att de ser sin syster som ung. Så kul har jag tänkt men sedan inte funderat så mycket över det. Tills min pappa skickade fotot. En svartbild från längesedan. Det är märkligt att titta på fotot, det är som att se sig själv fast ändå inte. Jag ser så tydliga likheter och förstår också att det inte bara är utseendet vi har gemensamt. Generna lever vidare, historia skrivs och tiden går. Det känns storslaget, överraskande och en smula obegripligt och jag blir så nyfiken. Vem var du egentligen? funderar jag när jag tittar på fotot och studerar min farmors ansikte. Det kommer en del sorg över mig med. Sorg över att vi aldrig fick lära känna varandra ordentligt. Att det är försent. Jag tror vi hade haft mycket att ge varandra. Vi kunde blivit fina vänner, det känner jag starkt.

Ovanstående något djupa funderingar gör att jag känner att det är alldeles extra viktigt att vårda de relationer man har just nu och att leva i nuet. Innan det är försent. Så idag har jag gett slottsherren en och annan extra puss och vi har tränat vår labradorgrabbar tillsammans med en rejält positiv känsla. Måhända kan det faktum att träningen gick rent av skitbra hjälpt till att lyfta känslan också. Särskilt vid det tillfället när jag lyckades vända den gule labradorens framfart på en lång linje bara några få meter från fel apport och få honom i rätt riktning och ta in rätt apport. Halleluja och jubel! Imorgon är vi på igen. Let Love Run The Game!

1 reaktion på ”Känslostormar”

  1. Yes, let love run the game, både vad gäller hundar, människor och “the whole wide world”

    Låter lite klyschigt förstås, men ändå inte, skillnaden är hårfin…….
    Be careful out there
    *L*

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top