Katt i handskar fångar inga möss

Så har årets första dag avnjutits. Efter några sköna morgonpromenader med hundarna i omgångar där solen hoppfullt letade sig fram mellan mörka moln blev det bokslutsarbete och jakt. Men inte alls en sådan jakt man önskar sig.

Jag gillar dem inte. Mössen. Men de ger mig fortfarande fruktansvärt dåligt samvete då jag avslutar deras redan korta liv. Jag tror det är Disneys fel. Utrustade med varsin sopkvast tömde slottsherren och jag hela butiken på varor och inredning i jakt efter en inflyttad husmus. Den som vi tror är den siste av en hel familj. En riktigt slug liten grå som smärtfritt glidit förbi alla de fällor vi gillrat med godsaker. Många fällor av olika sort har placerats ut men ingen fångst. Efter att flera dagar gått trodde vi faktiskt att vi blivit av med familjen men några små svarta lortar på hundarnas foderbänk har ändå avslöjat att någon finns kvar. För övrigt är det rätt svårt att förstå hur ett så litet djur som en liten mus med plirande ögon kan göra så stor skada. Men de kan de verkligen. Det har det bevisat nu. Förutom att de kissar så det luktar dåligt i hela hundavdelningen så har de gnagt håll i tröjor och byggt bo i stövlar. God smak har mössen med för tröjorna de valt ut har såklart varit de dyraste och finaste ulltröjorna vi har. Eller hade rättare sagt. Idag passerades gränsen för vårt tålamod, med råge, så med mord i sinnet och redo med sopkvastarna monterade vi ut allt ur butiken och jagade den lilla musen besinningslöst efter väggarna. Han kom såklart undan. Trots att vi var beväpnade och hade byggt barrikader av lådor i passagerna. Små möss behöver inte mycket utrymme för att slinka undan och det kom väl inte som någon nyhet direkt. Vi tror han slank ut genom dörren men helt säkra är vi inte. Vi får vänta och se. Under tiden har jag skurat i omgångar och nu doftar det av rengöringsmedel och gröna äpplen istället för muspiss. Det känns mycket bättre. Nu återstår bara att bygga tillbaka butiken och fylla hyllorna igen, men något ska man ju ha att pyssla med en fredagskväll även på det nya året. Jag började nyss. Slottsherren hjälpte mig att bära in allt som stått ute på vädring. Eländigt nog att det börjat regna i mörkret utan att vi lagt märke till det. Värre saker har skett. Det torkar igen. Inredningen som består av gamla äpplelådor kom på plats efter att de fått sig en duvning av kompressorn. Hur mycket damm ka det egentligen bli undrar jag? Det är inte mössens fel. Kanske borde jag tacka dem istället, för att storstädningen blev av. Sedan började jag plocka tillbaka. Med ett glas vin placerat i röran. Jag intalar mig att det har en viss lugnande effekt. Om inte så smakar det gott. När jag plockat en stund hörde jag det igen. Ett rassel bland stövellådorna och hjärtat slog genast hårt igen. Finns det en möjlighet att han kom med lådorna in igen? Självklart är det en han. Eller klämmer sig mössen in emellan springorna i brädorna i taket? De är spontade men möss behöver inte många millimeter. Jag vill inte tro det. Jag våndas där jag gör mig beredd med sopkvasten igen. Vi flyttar säckar och lådor ännu en gång och jag lyssnar tills det tjuter i öronen. Ingen mus. Jag kanske blivit överkänslig mot musrasslande? Hundarna tittar på mig med stora ögon där jag ståt blixtstill med kvasten höjd. De tror säkert jag har passerat alla gränser. Eventuellt har de rätt. Jag bestämmer mig för att ta en paus från eländet och lyssna med utvilade öron efter en stund. Jag vilar öronen till Sara Klang.

Istället planerar jag lite för morgondagens walkup träningen. Jag ser fram emot att hålla träning igen. Lediga dagar i alla ära men jag är bäst när jag jobbar. Med nytt år kommer löfte och tankar om så mycket. Dags att börja fylla de oskrivna bladen för tjugotjugoett. Jobb och annat. Men jag misstar mig lite. Pandemin är inte över för att det blivit ett nytt år. Önsketänkande. Jag märker allt mer hur jag saknar fikastunderna i butiken som vi brukar ha efter kurser och träningar. Hembakade småkakor och varmt te eller kaffe. Pratstunder om träningen som varit, pandemin och allt möjligt annat. När det rullar på som vanligt är jag nöjd. När det inte gör det letar jag ständigt nya vägar och andra alternativ. Det är bra att vara flexibel och kunna tänka nytt men det är svårt att dra igång massa nytt så länge vi inte vet om det här är det nya normala eller om vi kommer tillbaka till det som var innan. Jag hoppas på det sistnämnda även om jag vet att det troligen inte blir riktigt sig likt. Jag ska försöka förhålla mig lugn. Avvaktande. Jag ser en en mycket liten fördel med pandemin. Jag slipper hantera kindpussar vid hälsningsceremonier. Det är skönt för en hyggligt introvert människa som jag som har svårt att klara av mer ordinära kramar vid med möten med människor jag inte känner så väl. Eller inte vet om jag känner tillräckligt väl för att ge en kram när vi ses eller om jag borde nöja mig med ett vanligt svalt hej. Det är möjligen på det enda sättet jag kan se att pandemin gjort mitt liv lite enklare. 

Den söta lilla pocketcockern frågar mig mer och mer när vi ute tillsammans och jag älskar det. Det är det finaste som finns tycker jag, när relationen med hunden djupnar så pass att jag blir tillfrågade gång efter annat om vi ska göra något tillsammans. Det har Rota gjort hela tiden, inomhus när hon vill mig något eller vill att jag ska förstå att ge henne något. En kong från frysen till exempel. Jag svarar förstås och ger henne det hon ber om. Nästan alltid. Hon behöver veta att det lönar sig att fråga mig om saker. Utomhus har det varit lite annorlunda. Där kommer inga frågor. Vi har inte riktigt hittat rätt där tidigare. Det finns så mycket i världen tycker Rota och tänker nog att vi kan vänta med de där frågorna och det gemensamma tills hon har kollat klart eller vi kommit in igen. Ute har det därför fram till för en tid sedan mer handlat att jag sett till att kräva hennes uppmärksamhet och samarbete för att få henne med mig. Lite ordning får det ju ända vara. Men på senare tid har det ändrats, pocketcockern söker aktivt min kontakt och vill jobba tillsammans. Jag och det vi gör ihop har uppenbart stigit i graderna. Apporteringen har lossnat ordentligt med. Nu apporterar den lilla cockern både gärna och ofta och vi kan stegra apporteringsövningarna och ha roligt med dem. Tillsammans. Det har underlättat enormt tycker jag. Att vi har något gemensamt att jobba runt som vi båda tycker är lika roligt och numera tycker hon till och med att en dummyapportering är okej fast det finns fågelvittring i marken. Vilken seger! Och vad jag gjort för att få hennes apportering att fungera undrar någon. Inget alls egentligen utom att jag gett det tid. Gett henne tid. Alltid det här med tiden. Ibland finns ingen bättre väg.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top