Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det har varit en behaglig dag. Jag har inte behövt utstå hällregn, minusgrader eller stress. Lugnt och fint har jag arbetat mig igenom dagen i ett behagligt tempo. Möjligen är det något svårt att få ett mätbart resultat på vad jag egentligen åstadkommit. Lite planering av kurser och framtiden, en del mail har jag svarat på och några paket har levererats till postombudet för vidare färd till mottagarna. Jag har tömt ortens apotek på ögonsalvor och kortisondroppar också och promenerat med hundarna i oktoberdiset i omgångar. Och haft en privatelev på träning. Men allra mest känns det som jag svävat i väg i tankarna och inte uträttat så mycket vettigt alls. Jag älskar att jobba hemifrån men jag undrar varför det alltid är mycket lättare att fokusera på det man inte gjort och känna sig otillfreds med det än att nöja sig med det som faktiskt blev avklarat. Och varför jag fortsätter göra meterlånga ”to do” listor när jag vet att jag på min höjd hinner beta av de tre första punkterna. Jag är en tidsoptimist av rang och tror alltid jag ska hinna fixa så väldigt mycket dagar då jag inte har så mycket bokat. Hittills har det inte lyckats så varför envisas med att fortsätta?

Det är en konst att jobba hemifrån som jag inte bemästrar helt än känner jag. Konsten att låta vardagssysslorna vara och inte bekymra sig över dem innan arbetet är klart. Det är svårt! Dammtrasan eller sopborsten skriker åt mig att smutsen behöver åtgärdas direkt när solen lyser in och dammet syns på möblerna. Och när inte solen lyser in ser jag höstens nervissnade perenner och behovet av röjning i trädgården genom fönstret. Mikropauser från arbetet vid datorn sker fler gånger än vad jag troligen är medveten om och splittringen följer med pauserna. Jag tror jag ska skaffa mig skygglappar, så inte smuts och tvätt och alltför sparsamt vattnade blommor syns. Eller bättre karaktär och tydligare prioriteringar kanske?

Med tanke om rätt prioriteringar tog jag en paus och lät Bäst leta tennisbollar i det höga döda gräset igen. Vi djupdök både i gräset och självförtroendet. Bollarna blev hopplöst omöjliga att finna. Förklaringen låg helt säkert i regnet. Blöta bollar som legat ute i regn och blåst och som sedan kastades ut i området och möttes av det genomblöta gräset och en eller två rejäla regnskurar på det. Kanske var det inte konstigt alls men ändå rätt knäckande för både mig och den gula hunden. Imorgon prövar vi igen med nya friska tag.

När tankarna svävade iväg en stund idag under dagens arbete svävade jag också iväg en stund på nätet. Fast det var arbetsrelaterat kan man säga för jag läste och sökte inspiration om yrkesutbildningar inom hund i ett försök att hålla mig uppdaterad inom området. Det finns mängder! Och väldigt många verkar vara bäst. Om inte annat på marknadsföring. På flera hemsidor där jag läste om utbildningarna och företagen var ord som bäst, vinnande, oslagbar, unik och vassaste utmärkande. De lovade mycket, åt alla håll, förutom att de erbjöd den bästa utbildningen skulle också du efter avslutad utbildning vara bäst och vassast inom området. I topp direkt. Jag undrar lite bekymrat ännu en gång varför inte ”good enough” räcker, varför man måste vara i topp och var ord som harmoni och ödmjukhet har tagit vägen. Men vem är jag att döma? Ingen är perfekt, troligen inte ens de med den bästa utbildningen och att gå utbildningarna är dessutom helt frivilligt.

Pin It on Pinterest