Konsten att vara ledig

Måndag igen men fortfarande semester. Kan hända börjar jag vänja mig vid att ha oceaner av tid och till och med gilla det för nu kan jag faktiskt tänka mig att vara ledig några dagar till. Vi har egentligen inte gjort något särskilt på semestern. Inget storslaget eller så. Jag har putsat några fönster, fixat lite i trädgården och vi har gjort några dagsutflykter och letat upp nya spännande skogstjärnar där vi tränat hundarna, fikat i skogen och plockat blåbär. Och så har vi lekt med valpen med såklart. Men vi har varken rest bort, målat hus eller storstädat. Än i alla fall. Istället har vi försökt vara just lediga och obokade och ta dagen som den kommer. En rätt stor bedrift av en person som mig som helst vill ha något på gång hela tiden. Lite har jag jobbat med förstås, nosat lite på kursplaneringen inför nästa säsong, planerat en del och skickat några mail. Men eftersom mitt jobb och mitt vardagsliv flyter ihop till ett och samma liv tänker jag att det inte gör så mycket att jobba lite på ledigheten. Jag har ju ändå valt det här livet helt själv eftersom jag tycker om att göra det jag gör. Ledig eller inte.

Imorgon ska vi åka till veterinären med unghundarna för kontroll och röntgen. Jag är lite osäker på om det är jobb eller ledigt men hur som helst passar det bra att få det gjort nu när tid finns och smhi dessutom har utlovat fyrtiomillimeter regn under dagen. Lite nervös är jag faktiskt, det känns som mycket står på spel. Igen. Drömmen om friska hundar och möjlighet till avel hägrar och jag vet tyvärr av erfarenhet att det är en väldigt litet nålsöga som ska passeras. Hundarna är förstås samma älskade hundar trots röntgenresultat men drömmarna kan komma att kastas på omkull. Fast än vet jag inget om det förstås och det finns ingen anledning att oroa sig i förväg. Det är bara så galet svårt att låta bli. Pocketcockern ska med på röntgen hon också trots två år fyllda. Det beror mest på att jag fegade ur och aldrig röntgade henne som ettåring, men bättre sent än aldrig finns det som bekant något som heter. Nu ska det ske!

Söta, goa labradorvalpen har somnat i slottsherren knä nu, efter maten och kvällsracet. Hon har sannolikt vuxit tio centimeter den senaste veckan. Obegripligt! Extra obegripligt då hon endast ätit dietmat i en vecka på grund av en envis diarre. Pigg och glad har hon som tur var varit hela tiden och vis av erfarenhet och krånglande magar har jag inte oroat mig över den henne. Men som alltid vill man ju att alla ska vara friska och man vill slippa gå upp tre gånger varje natt och stå med ficklampa i mörkret och analysera bajs. Nu tycks det i alla fall ha vänt och sedan igår har det varit lugnt. Idag var det nästan så vi fick fira lite över lyckan att få se en stabil bajskorv. Glad för det lilla blir jag åter påmind om att inte ta något förgivet alls. En fungerande mage är guld värt och inte självklart, det vet vem som helst som lever med IBS eller hundar med diarre. 

 

Igår hamnade jag på jaktprov igen, fast av annan art. Som på ett bananskal gled jag in som dummybärare på ett walked up prov för elithundar. En lärorik och intressant dag tillbringades i solen gåendes på ett stort fält tillsammans med många funktionärer och startande. En vansinnigt rolig provform och ett utmärkt komplement till b-proven. Framöver hoppas jag kunna få ägna mig mer åt jaktproven igen, av båda sorter för det här verkligen kul!

Sporrad av helgens jaktprov och fröken Vis första pris har jag redan klickat i en anmälan till öppenklass. Man bör väl smida medan järnet är varmt? Och fler prov lär det bli. Motiverad av provanmälan tog slottsherren och jag en sväng till två trevliga skogsjöar och tränade vatten med Vi och Lakrits. Goldentiken var i sitt esse och gjorde ett riktigt fin arbete. Vattenarbete är helt klart en av hennes styrkor. Känns betryggande och bra.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top