Katarina: 072-314 04 50, Thomas: 070-577 54 68 kurser@kopparhult.se

Det slog ut mig ordentligt det här viruset. Lagom till jag trodde det var över kom febern tillbaka med full styrka och jag fick vackert krypa tillbaka till soffan. Det bästa med att vara sjuk är att det är så skönt att bli frisk igen. Och nu är jag på rätt väg, kraften och livsandarna har vaknat till liv och orken kommer så sakta tillbaka. En veckas influensa är dock en fis i rymden jämfört med mycket annat och jag sänder en extra tanke till alla dem som kämpar med betydligt värre saker än ett influensavirus.

Jag har hasat runt med hundarna ute i snön idag och funnit stor glädje i det. I hasandet och det långsamma och i att få komma ut. I vanliga fall går jag ganska fort, det är ju bra att passa på och motionera ordentligt när man ändå går. Två flugor i en smäll. På sätt och vis kan väl säga att det blir två flugor i en smäll när man hasar fram med. Fast det inte blir så mycket motion. I stället blir det mindfulness och närvaro och jag hann upptäcka många små saker som jag förmodligen skenat rakt förbi om jag inte hasat fram. Nu hade jag tid att upptäcka och ta in. Alla spår i snön bland annat. De vanliga spåren var där som rådjur och dovhjort, jag såg också oväntat mycket harspår vilket känns glädjande, fasaner hade gått lite här och var, en älg, ett par kronhjortar, en häst, en man med stavar (jag är nästan säker på att det var en man för stövelavtrycken var nog minst storlek 45), flera katter, kråkor, räv, många möss och en ekorre och ett stort och ett lite mindre vildsvin som gått alldeles utanför slottsträdgårdens staket. Det fanns ett ovanligt spår med som jag inte blir riktigt klok på, som spår av kattassar fast ovanligt stora sådana, med fyra tår på det ena tassparet och fem på det andra. Det var inte spår av grävling då dessa var rundare och inte hade så tydliga klomärken. Detta får jag klura på lite och kanske ta hjälp av internet för att reda ut. Hundarna gillar de hasande promenaderna de med. Det tycks inte göra dem något att vi inte kommer så långt, de luktar på grenar, rullar sig i snön, äter frusen hjortskit och njuter av livet. Spårstämplarna bryr de sig inte så mycket om, inte alls faktiskt, deras luktsinne har säkert redan avslöjat för dem vilka djur som har passerat där vi gått. Tänk om de kunde tala om för mig vem den där med fem tår är?

Jag tog lilla Flow på en kort träningssession idag med. Inspirerad av en spanielbok och en kort filmsnutt på nätet kände jag att det faktiskt var nödvändigt med några minuters välriktad träning. Kontakt och följsamhet, några få steg fotgående med godis till hjälp för att få till positionen. Det ser så lätt ut på filmsnutten. Och låter så enkelt i boken. Fast valpen i exemplet är nog inte som högintensiva Flow såklart. Den ser mer ut som Flow i slow motion gånger två. Här har vi fullt upp med impulskontrollen och hålla alla fyra tassarna i marken samtidigt för att ens kunna ta det första fotsteget. Det är explosivt, ganska roligt och rätt hysteriskt. Med Flow är allt lite annorlunda, lite mer utmanande och och lite mer krävande. Allt med Flow går dessutom i ett rasande tempo och jag känner mig emellanåt långsammare än långsammast. Eventuellt beror det långsamma till en viss del på viruset med. Ett är säkert, jag måste vara på rysligt gott humör och ha massa tålamod när jag tränar henne. Fast det ska man väl alltid ha när man tränar hund förstås?

Pin It on Pinterest