Låt det rulla

En dag i veckan tittar jag på deltagarna i den pågående elitträning när de för sin hundar över fälten i novemberdiset. Jag ser dem sträcka ut i full fart(hundarna) med gott självförtroende, stanna på pipan på långa avstånd och göra sitt bästa. Flera av hundarna(och deras förare såklart) har jag haft förmånen att följa längs den stundtals krokiga vägen sedan hundarna var unga fram till där de är nu. Några år har passerat tillsammans med ett oändligt antal träningstimmar i med och motgång. När jag nu står här några år senare och ser hur väl hundarna fungerar tänker jag att tid faktiskt är lite magiskt. Tid och tålamod. Med tiden ordnar sig det mesta om man tålmodigt fortsätter jobba(träna) efter den inslagna vägen. Utan tvivel är det så. Visst blir väl ingenting någonsin så bra att det inte går att göra bättre men jäklar vika rejäla kliv framåt som tagits hos de här ekipagen under de här åren. Och visst finns det detaljer att hacka på och brister att granska i sömmarna om man vill leta kritisk. Men helheten är där. Det är fint att se.

Slottsherren beklagar sig lite över Lad. Gårdagen var inte till belåtenhet men den unga cockern. Inget allvarligt eller så förstås, bara en ofokuserad unghund som för stunden uppskattade dofternas värld mer än samvaron och träningen. Som det så ofta kan vara med unga hundar så svänger det fort och svajar en del. Ett pass på topp och nästa någon helt annanstans. Typ djupt nere i dalen. Vanligt och normalt men ändå lite frustrerande. “Vila är en underskattat träningsform”- säger jag till slottsherren och menar att han kanske bara ska pausa den unga cockern några dagar. Men om jag känner slottsherren rätt så kommer det att låta annorlunda redan imorgon. Själv gick jag en skön avkopplande skogspromenad med resterande hundar. En promenad som inte gav så mycket utrymme för missnöje av den anledningen att var och en liksom skötte sitt. Inom ramarna förstås. Jag fyllde en liten svampkorg med fullvuxna trattkantareller och förmodligen säsongens sista gula medan dovhjortarna brölade i bakgrunden, gässen flög i plogar över himlen och hundarna roade sig var och en på sitt vis. Svampen plockade jag för att ha i viltpytten som slottsherren skulle tillaga senare på kvällen. Det passar särdeles fint med hemmaplockade smörstekta kantareller till en sådan pytt gjord på potatis, lök och and och fasanfileer. Jag rensade svampen fram emot kvällen efter jobbet som följde skogspromenaden och insåg att en del av skogens djur följt med svampkorgen hem. En ansenlig mängd faktiskt, jag räknade ihop ett antal spindeldjur, sniglar och andra småkryp när jag försiktigt borstade rent svamparna. Jag försökte se dem som en nyttig proteinkälla, ifall några av dem nu blev kvar i den rensade svampen och tänkte på den nya trenden med att äta insekter men jag måste nog erkänna att det tog emot lite. Så jag rensade lite till innan jag tippade tidningen ned svamprenset och insekterna i rabatten utanför dörren.

Efter en jaktdag, som idag, bjuds hundarna av tradition på lite extra gott i matskålarna. För Lillies del innebär det att det blir snudd på djurplågeri den korta stunden hon måste sitta och vänta innan maten serveras och hon får sitt “varsågod”. Den korta väntestunden innebär en otrolig uppoffring från hennes sida men hon gör duktigt som vi ber henne fast det kräver stor ansträngning. Så vi drar det inte precis i långbänk utan släpper efter så fort vi bara kan. Som jag nog skrivit tidigare tror jag. Hon gör verkligen sitt bästa och det sista vi vill är att skapa frustration, vi nöjer oss bra med lite vanligt vardags hyfs om så bara för några få sekunder. Det är kul med två unghundar i huset och de två unga har verkligen kul tillsammans. Men vi skiljer dem åt med förstås, delar på dem så de inte har tillgång till varandra jämt och ser till att ha lite vardagsregler de två måste förhålla sig till även när de är tillsammans. Som att man inte äter ur varandras matskålar och inte leker brottningslekar och kapplöpning inomhus. De är duktiga men glömmer av sig ibland precis som unga hundar gör, men då finns vi där för att påminna och rätta till. Eller släppa ut dem så de får härja utomhus en stund om energinivån är alldeles ohanterbar. 

De hundarna som deltog på dagens jakt rullar nu trötta och nöjda ihop sig i stugvärmen medan två energifyllda unga tuggar på ben och varandra. Själva är vi så där gott småfrusna och lite ruggiga som lätt blir efter en heldag utomhus följt av lite väl hög värme i bilen på hemvägen. Fröken Vi fick vara med en del på jakten idag för ansågs återställd från den lite märkliga åkomma hon ådragit sig och som vi(och veterinären) inte riktigt lyckats lokalisera var den kommer ifrån. Dessvärre att hon inte var helt återställd för efteråt blev hon öm och besvärad igen. Alltid ska det vara något att oroa sig över, något litet smolk i glädjebägaren att hantera men det är väl precis sådant livet är. Jag lyssnade förresten på en podd med en smådjursveterinär tillika “hundsportare” härom sist. Hen fick en del frågor att besvara och gjorde det bra. Bland annat fick hen en fråga om vad som ar det sämsta med veterinäryrket och då svarade hen blixtsnabbt utan att fundera ett ögonblick: sociala medier! Det är rätt hemskt tänker jag, hur det har blivit. Visst finns det en hel del bra saker med sociala medier men när yrkeskårer eller privatpersoner blir uthängda och drevet går är det verkligen kasst. Det bästa är väl att inte bry sig men hur lätt är det om man som till exempel veterinär blir uthängd och ifrågasatt. “Låt det rulla” sjunger en sargad Plura i en av sina låtar där texten till stor del handlar om att bli uthängd och ifrågasatt. Hur skyddar man sig egentligen mot sådant? Jag är faktiskt helt övertygad om att de som valt att utbilda sig till veterinärer och jobba som det brinner för djurens skull, för att hjälpa och göra rätt i största möjliga mål. Hittills har i alla fall inte jag träffat en enda veterinär som valt yrket på grund av den ofantligt stora lönen och inte heller en enda som valt yrket för att de inte tycker om  djur. Det faller på sin orimlighet. Mch visst blir det fel ibland, veterinärer är bara människor de också med brister och fel och visst det kan tyckas vansinnigt dyrt med veterinärbesök. Men istället borde i kanske vara glada över att hjälp överhuvudtaget finns att köpa när den behövs. Av människor som jobbar häcken av sig för att göra sitt bästa. Som en liten reflektion undrar jag om det inte var bättre förr, i alla fall en smula. Vi som levt merparten av vårt liv utan mobiltelefon, uppkoppling och sociala medier vet ju att livet faktiskt fungerade då med. Lite småkrångligt och trassligt ibland förstås när man inte fick kontakt med varandra men det brukade ju lösa sig ändå. Och visst fanns det skit då med, mobbing, uthängning och andra saker men det blev inte så omedelbart, det gick inte så fort och det fick sällan så stora konsekvenser. Inte i min värld i alla fall. 

 

 

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top