Lazy days

Jag har precis avslutat sommarens sista läger. Den här gången var lägret med tema på dirigering och att jobba vidare med förståelse för tecken och i signaler i olika övningar och terränger. Så roliga och intensiva dagar i sommarens bästa väder för hundträning. Inte ett enda foto blev tyvärr taget för jag glömde faktiskt helt av det. Ytterligare en så där fin grupp av deltagare, som hade gjort sig utmärkt på ett foto om jag bara inte glömt, och jag igen av hur många trevliga människor och hundar jag möter både på jobbet och min fritid. High five!

Att träna sin hund i dirigering och utveckla samarbetet mellan hund och förare är något av det absolut roligaste och det är så givande, lärorikt och inspirerande att vägleda varje ekipage mot målet. Idag har jag fortsatt, fast med sista kurstillfället  för de mer rutinerade hundarna i gruppen avancerad dirigering. Kul och utmanande det med och ett fint avslut på arbetsveckan och sommarens kurser. Nu stundar fjorton dagars semester med total ledighet. Men vi får se hur det går med den saken för ledighet är inte känt för att vara min starkaste sida. En del inspirerande utflykter, besök och träningar ska vi nog få till tänker jag. Och så borde vi måla huset men jag är starkt tveksam till att just lusten för det infinner sig under de här fjorton dagarna. Dessutom ska vi ju ha något att göra nästa vår och sommar tänker jag.

Angående dirigeringsträning funderar jag lite över att alla behöver en bra kartläsare. En som med trygghet kan läsa kartan och visar vägen. Tänk er en rallyförare på svenska rallyt som kör sitt snabbaste på små vindlande skogsvägar helt efter anvisningarna av kartläsaren. Den som vet vägen och parerar för kurvor och släpper på över raksträckorna. Total tillit. En sådan kartläsare behöver varje hund. En förare som som tydligt visar vägen. Ett bergfast förtroende och tilliten till varandra gör teamet. I början av resan och relationen kan det vara lite trevande förstås. När man inte riktigt vet vart man ska och inte känner varandra så bra kan det kännas osäkert, men när man gjort resan tillsammans många gånger växer både relationen och förtroende och till sist blir man ett starkt team där inget resmål eller och vägsträcka känns omöjlig. Målet! Vägen dit kan dock bara allt annat än rak i början som sagt men så småningom brukar det mesta räta ut sig. Så tittar jag ner mot golvet och möts av två vakna valpögon. Vad ska det blir av dig tänker jag när jag tittar på den svarta valpen, hur rak ska vår väg tillsammans bli och vilken väg vi ska välja? Sedan minns jag plötsligt att valpen inte är min och att det faktiskt inte är min sak att staka ut hennes väg utan slottsherrens. Jämmer och elände. Men när hon biter mig i vaden nästa gång eller vill ut för att kissa eller leka mitt i natten när jag sover som allra bäst så ska jag passa på att njuta lite extra av att valpen inte är min. Ha!

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top