Leave well enough alone

Snön töade bort på morgonen idag. Skönt tycker jag som har svårt att finna någon större glädje över snö i april. Efter sig lämnade snön en blöt sörja och byxorna var snart nerstänkta trots höga stövlar. Ändå var det värt varenda lerprick för att slippa kana i aprilsnö. Tidigt på morgonen innan det töat kunde jag följa flera vilda djurs besök, just det är väldigt roligt med snö också när den faller i april. Grävling, fasan, och vildsvin hade trampat stigarna före oss och lämnat tydliga avtryck i nysnön. Mängder av spår från rådjur och hjort fanns förstås med men de är så vanliga och så många att det inte upplevs vidare exotiskt eller annorlunda att se deras spårstämplar. Till helgen utlovas tvåsiffriga temperaturer, kanske kan våren komma på riktigt då. Jag tror de små kämpande vitsipporna som försiktigt försöker vika ut sina kronblad mot värmens som inte finns längtar lika mycket som jag.

Den svarta unghunden och jag startade veckans träning med vad som skulle vara ett introduktionspass i vänsterskick. Vi har tränat “ut” några veckor och sedan höger några veckor och sedan varvat höger och ut lite smått. Så nu var det dags för vänster. Av någon anledning tänkte jag att vänster inte skulle kunna vara särskilt komplicerat att lära eftersom det gått så bra att få den svarta att förstå höger, så kanske tog jag i lite i överkant med avstånd. Det stod dessvärre tydligt ganska snart att vänsterskick var något helt nytt för den unga svarta. Jag borde inte blivit förvånad. Just den bilden hade hon inte sedan tidigare och hon blev därför märkbart fundersam när jag pekade vänster och gav henne kommandot. Efter att bearbetat min information ett par sekunder vände den unga hunden i ett snabbt kast till höger för att sedan snurra och springa vänster. Hade jag inte varit mitt i ett seriös och mycket noga genomtänkt unghundträningsupplägg hade jag brustit ut i ett skrattanfall för det hela tedde sig så komiskt och gulligt, men istället nöjde jag mig med ett leende och tog emot den synnerligen nöjda hunden och apporten. Vi prövade en gång till med samma resultat, en snabb högersnurr innan hon sedan sprang vänster och hämtade apporten. Vi gjorde om igen, och igen och efter det ramlade polletten ner och högersnurren försvann. Underbara unghund! Efteråt lekte vi lite tillsammans för att få en go “feeling” med oss från träningspasset och så gick vi fot och lade ut dirigeringspunkter till de äldre hundarna. 

Min och “the funny ball”

Fast innan det var de äldres tur blev det pocketcockerns stund för egentid tillsammans med mig. Det blev apporteringsträning för hennes del med. Några raka skick, så rakt det nu blir men en pocketcocker, och en del sidotecken. Vi hade vissa meningsskiljaktigheter angående vilken apport som skulle hämtas in först vi ett tillfälle och även här bubblade skrattet inombords när den lilla cockerns gjorde sitt bästa för att finta mig och ta den apporten hon fann mest tilldragande. Det blev som jag vill ändå, hon är trots allt den rätt mjuka och följsamma typen, och med lite övertalning är det mesta genomförbart numera när hon finner apporteringen och samarbetet roligt. Hon är inte alls den seriösa och eftertänksamma typen som den unga labradoren är utan istället snabb och spontan i att pröva egna ideer och annorlunda lösningar, så i det avseendet är de varandras motpoler och jag får försöka ställa om och förhålla mig till det. Två fina, positiva unghundar fyllda med samarbetsvilja och arbetslust i lagom avvägning med inslag av ett visst mått galenskap. Det sista gäller pocketcockern i något högre grad än labradoren för all del. 

Vi på väg tillbaka efter den kluriga dirigeringen.

Sedan hämtade jag fröken Vi och körde henne på de fyra dolda linjerna Min och jag placerade ut på hemvägen. Alla fyra punkterna var helt nya då jag låtit fantasin flöda fritt och hittat några utmanande tidigare ej prövade punkter alldeles i slottets närhet. Goldentiken går riktigt starkt nu, både slottsherren och jag har märkt det den senaste tiden. Hon har steppat upp ordentligt och går nu från klarhet till klarhet. Vi fick jobba lite på den klurigaste linjen, diagonalt över ett dike och i riktigt “ruffsig” terräng men hon var snabb och direkt på pipan och tålig för flera omdirigeringar vilket är väldigt bra för att vara henne. Övriga linjer löste vi med små medel så vi kunde gå hem nöjda och belåtna båda två. Eftersom jag var förutseende nog att lägga två apporter i varje område hämtade jag den gule mycket lyckliga hunden med så han också fick pröva linjerna innan hundträningen fick vara slut för dagen. Happy happy!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top