Ler i mjugg

Klockan närmar sig nio på kvällen och solen strålar från i det närmaste molnfri himmel. Efter regn kommer sol. Jag lockas att fortsätta med utomhuspyssel men inser att bästa beslutet just nu förmodligen är att bara sjunka ner i soffan en stund och ta kväll. En mugg te kan inte vara fel heller, och datorn i knät medan hundarna kommer in och lägger sig till rätta i bäddarna under trappan. De är trötta om kvällarna numer, trötta och nöjda, ungefär som oss tänker jag. Det är fint med långa dagar och många ljusa timmar till olika utomhus aktiviteter. När man bor på landet helt i avsaknad av gatlampors sken möts man av en stor frihetskänsla varje år när ljuset kommer och klockan ställs fram. Plötsligt förlängs dagarna och möjligheterna ökar alldeles enormt. Det vill man inte gärna missa. Som tur är kommer ljuset gradvis så man får chans att vänja sig något efter vägen. Ändå blir man trött efter långa ljusa sommardagar och alla utomhusaktiviteter. Helt förklarligt förstås. Det blir en markant skillnad för hundarna med såklart. De är uppe tidigt, vi promenerar mycket och de ligger ute mest hela dagarna och impulsiv träningslust hos oss människor tillsammans med möjligheterna ljuset ger gör att det kan bli extra träningspass både nu och då. Hundarna är inte sena med att hänga på om tillfället bjuds. De ledsnar verkligen aldrig på att hämta tygpåsar eller tennisbollar. Fast det händer väl att de blir trötta de med ibland. Om inte annat märks det när de kommer in på kvällarna. Bara några enstaka ljud av någons krafsande tassar hörs när bädden gör i ordning sedan blir det knäpptyst på hundfronten tills vi stiger upp nästa morgon. Om jag inte glömt ge dem deras kvällsgodis förstås. Den de ska ha innan kvällen är här på riktigt. Har jag missat det så påminner Bäst genom att svassa runt mig när jag ska gå upp för trappan. Han missar inte gärna en extra foderkula. För det är det de får och inget extra eller särskilt gott utan bara en ensam torr foderkula av samma slag som deras skålar fylls med två gånger varje dag året om. Den ensamma foderkulan är trots det utomordentligt värdefull och inget man vill missa enligt Bäst. En klapp ska han ha med såklart och kanske är det själva kvällsrutinen som blivit viktigt och inte foderkulan? De andra hundarna tar gärna emot den extra kulan de med, i tur och ordning där de står och väntar. Fast Lakrits står inte i kön och tittar på mig med längtansfulla ögon utan väntar bestämt på att bli serverad kulan i sin bädd där han lagt sig till rätta. Även hundar tycks bli förståndiga med åldern. Och mer erfarna, de verkar veta både vad som lönar sig och hur en slipsten ska dras. Jag förstår att han ler i mjugg varje kväll när jag serverat honom hans foderkula och tar Rota med mig upp för trappan. Vad det gäller Rota har det inte blivit någon ändring än, jag försökte mig på avvänjning vid ett tillfälle och en natt sov hon nästan nere med de andra (innan jag ändrade mig och tog med henne upp igen) Hon fick efter det fortsätta vara ”valpen” i slottet och sover tills vidare intill min säng. Hon ler troligen i mjugg hon med.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top