Let Love Run The Game

I dagens sista solstrålar slår jag mig ner med datorn på altanen. Envist vägrar jag inse att sommarvärmen inte kom för att stanna och att både temperaturen och vinden redan slagit om. Borta är den milda sydvästvinden, nu är det nordostlig vind och himlen befläckas med moln här och var i det blå. Fast uppallad på dubbla fårskinn, med jacka och fårskinntofflor på fötterna går det bra ändå. Det är trots allt något visst med att sitta ute.

Med fullspäckat schema de senaste veckorna har tiden inte riktigt vilja räcka till. Det känns väl igen av många förmodar jag. Åtminstone under mer normala coronafria år brukar våren ha en tendens att bli mer än fullbokad för de allra flesta. Jag klämde in en lucka idag, en så pass lång så vi hann Halmstad tur och retur, med fika i bilen medan vi körde, för att hämta bössan jag köpt till mig själv i för tidig femtioårspresent. Det är aldrig försent att lära nytt sägs det ju och nu har jag bestämt mig för att ta tag i det jag påbörjade för tjugofyra år sedan. Jag ska lära mig skjuta. Bra dessutom har jag tänkt. Med motivation och envishet och en snygg bössa ska det gå. Och ifall lusten tryter och envisheten brister kan jag i alla fall glädjas över den snygga smidiga bössan med fågelgravyr. Om motivationen skulle brista så kan jag också titta en extra gång på bruna Mers tindrande ögon när jag håller i bössan. Den blicken motiverar mig om något till att lära mig skjuta ordentligt. Så att jag och hundarna blir ett komplett team där vi söker, stöter, skjuter, apporterar och tillagar småviltet vi finner och får mat på bordet samtidigt som vi gör något av det vi tycker är allra roligast. Tänk vilken helhet!

Lilla Rota får nog vänta ett tag innan hon får följa med i de riktiga jakterna, in i allvaret. Än så länge förbereder vi oss med att hon får hänga med i bilen till skjutbanan och så fortsätter vi utveckla den lekfulla träningen här hemma till en mer allvarsam sådan. Hon fyller redan ett år i nästa vecka inser jag och funderar över var tiden tar vägen. Jag tror på fullaste allvar att jag aldrig tidigare tränat en valp så lite. Intresserad iakttar jag den snabba utvecklingen hon gör nu när jag tränar henne mer, och lite mer på allvar. Jag märker hur lätt det går för henne att ta in, att lära och förstå vad jag menar. Hur snabbt bitarna faller på plats utan att jag knappt är medveten om att jag tränat bitarna var för sig. Kanske är det just så det blir när träningen man gör sammanfaller med den mentala mognaden och relationen är ordentligt grundad. Det är väl ingen nyhet för erfarna hundtränare och kanske inte för mig heller men det är första gången jag upplever det så tydligt eftersom jag förut börjat träna valparna mer mycket tidigare. Det är en nyttig lärdom att få bekräftat det jag anat. Det att det faktiskt inte spelar någon roll när man börjar och att det absoluta kan finnas en poäng i att vänta in den mentala mognaden hos valpen för att inte skapa konflikter eller osäkerhet. En valp eller unghund som inte utsatts för störningar den inte klarat att hantera har således inte heller upplevt frustration. I alla fall inte i träningssammanhang. Har unghunden inte upplevt frustration tar den sällan till ljud eller blir osäker. Den tanken har vi i och för sig haft i många år och därför sett till att inte sätta våra valpar i situationer de inte varit mogna för utan istället har vi väntat in dem. Som exempel kan vi tänka oss unghunden som blir gnällig i miljöer med nya människor och hundar. Då håller vi unghunden ifrån det tills den är äldre och kan hantera det. Andra väljer en annan väg och tänker att de ska utsätta unghunden för det så mycket som möjligt så den vänjer sig. Eller om vi prövar en apporteringsövning för unghunden och lägger på en störning och märker att störningen skapar frustration och tveksamhet. Då tränar vi ”rent” men bara en apport under en lång period innan vi utsätter unghunden för en störning igen medan andra tänker att de behöver träna med störningar mer så att unghunden klarar det med. Som alltid finns det flera vägar att gå och inte en sanning. Det som är rätt för någon kanske känns fel för någon annan. Och oavsett hur man väljer att göra så tror jag man gör det valet man gör med det bästa för ögonen. Då blir det sällan fel, eventuellt bara lite annorlunda. Och det är helt i sin ordning det med.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top