Life is a party

I solens sista strålar går de två bruna cockrarna och jag hemåt. Vi tog en kort kvällstur tillsammans. Plockade en halv påse kantareller och kastade några markeringar. Det kändes som en lagom kvällssysselsättning. De två bruna var rätt vilda, smått ostyriga och lite grand av “all over the place”. De känner väl att de blivit lite försummade det senaste då det varit fokus på retrievrarna, andjakt och b-prov tänker jag. Helt ärligt har min motivation att träna dem sjunkit rätt rejält också. Med vetskap om pocketcockerns höftledsproblematik och de begränsningarna det innebär och Mers sviktande hälsa har jag till viss del tappat gnistan. Ganska stor del faktiskt. Jag har svårt att orka med fler skadade och sjuka hundar och ovissheten som följer i dess kölvatten och jag orkar ännu mindre med tanken på en ny spanielvalp och att börja om från början igen. Välfärdsbekymmer, jag vet. Inte mycket att gnälla över alls. Men ändå. En paus för det bli. En tillräckligt lång för att sugen ska komma tillbaka. Den brukar komma ikapp mig efter ett tag.

“Worry does not empty tomorrow of its sorrow; it empties today of its strength” – Corrie Ten

I väntan på att den tappade spanielsugen ska komma åter fortsätter livet ungefär som vanligt. Promenader i skog och mark, en stunds träning, valppassning, jakter och arbete. Livet är gott. På morgonpromenaderna fortsätter jag utnyttja fälten ett tag till, tills sådden kommer upp. Jag tar med de tre retrievrarna och ett knippe dummy så placerar vi ut några områden innan vi går några kilometer och kommer tillbaka till fältet från ett annat håll. Så får hundarna några långa ospårade linjer var. Den svarta unghunden hänger på. I det här är hon stark och galopperar vägvinnande över fälten med fullt fokus mot området. Det går snabbt och hon låter sig inte störas av de flockar med småfåglar hon stöter upp längs vägen. Hon och fröken Vi får varva uppgifter, en av dem skickas och den andra sitter parkerad bakom med koppel runt halsen. Med kopplet på plats runt halsen vill jag förmedla att man ska koppla av så länge kopplet är på. Och sitta still. Gör man inte det är det lätt för mig att leda tillbaka hunden på plats med hjälp av kopplet. Hundarna förstår konceptet och sitter stadigt och väntar. De hade de gjort utan koppel med men jag vill göra det så tydligt jag bara kan för de yngre och då är koppel ett utmärkt redskap tycker jag. Lakrits är med också och han får så klart springa några linjer han med och han slipper kopplet när han väntar. Å andra sidan sitter han inte kvar heller utan roar sig med att diskret flytta sig någon meter och ännu mer diskret beta lite gräs så snart jag vänder ryggen till.

Senare på dagarna tränar vi ett litet pass till fast då blir det inte fokus på att springa långt och rakt utan på att leta noga och inte ta till benen. Det gör vi med hjälp av hårda gummibollar och riktigt korta markeringar i de frodiga gräsvallarna. Med hjälp av de korta markeringarna tränar jag med andra ord på korrekta avslut i markeringsarbetet, där hundarna lär sig att sakta ner farten och leta noga. Så korta markeringar att det inte kan gå fel egentligen. Det passar utmärkt att träna på det innan hösten kommer på riktigt och vallarna vissnar ner. Jag brukar kasta “tre på rad” fast en i taget, och vara noga med att hundarna löser letande på ett bra sätt innan jag jag ökar avståndet. Blir det slarvigt och de tar till benen backar jag direkt tillbaka till steget innan och repeterar det en gång till innan jag ökar på avståndet igen. I det här vill jag verkligen vara noga med att de letar koncentrerat i låg “fart och form”. Övning ger färdighet och små steg i rätt riktning tenderar att ge ett stabilt och varaktigt resultat. Och det vill man ju såklart ha. Den svarta unghunden tycker att de hårda gummibollarna är superroliga och letar ivrigt och lugnt(det går faktiskt att leta ivrigt och lugnt det samtidigt) efter dem i gräset, greppar bollen och slänger snöret över axeln och skyndar sig tillbaka. Första gången hon fick apportera en hård gummiboll tog hon upp den och släppte den igen för att leta vidare efter en dummy. För hur skulle hon kunna veta att det var den det gällde när jag inte hade presenterat hårda gummibollar för henne tidigare? En stunds lek med bollen rådde bot på bekymret och efter det apporteras gummibollarna lika glatt som dummy eller tennisbollar. Fröken Vi älskar såklart gummibollarna hon med, men hon älskar väl i och för sig precis allt som kan apporteras så som goldenhundar brukar göra. Life is a party!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top