“Lillie the killer”

Det ljusnar utanför fönstret och kroppen skramlar sakta igång över en kopp te. Höst. Vackert, tyst och stilla vaknar dagen.

Det otroliga har hänt. Valpen sov en hel natt utan att väcka oss. Förvirrade av den första tanken som slog oss båda tittade slottsherren och jag på varandra i mörkret när klockan ringde och vi insåg att vi inte blivit väckta en enda gång under natten. Är det något fel på valpen? Denna ständiga oro som följer en småbarnsförälder, sover de inte om nätterna oroar man sig för det och sover de om nätterna oroar man sig ändå. Valpen tittade lika förvirrat på oss när vi kikade ner över sängkanten för att se om det var liv i henne. Det var det i allra högsta grad såklart. Frukost ropade hon och gjorde ett jämfotahopp ut på golvet. Är det inte märkligt att man aldrig kan vara helt tillfreds tänker jag?

Hemma hos min syster har pocketcockern och kattens relation utvecklats och de ligger nu i samma soffa. I varsin ände av den för säkerhets skull. Tid tänker jag igen, tid är bra. Det går inte att forcera fram en bra relation. Särskilt inte när ena halvan av relationen består av en katt. Det skulle inte förvåna mig om de två delar på pocketcockerns lilla bädd snart. Eller så som jag känner katter kanske det är mer troligt att katten tar bädden och cockern får ligga vid sidan om. 

Här hemma har Lillie the killer och fröken Vi utvecklats en sällsynt fin relation. Vilken supernanny hon är Vi! Leker våldsamt och energiskt, låter valpen döda henna med ett bett i strupen så de gyllene pälstussarna ryker. Fostrar sedan valpen, sätter gränser i leken och sätter sig på valpen när killerinstinkten och valptänderna blir alltför vassa. Mellan varven tar hon ett tugg ben och lägger sig på den grå mattan och tuggar ben och låtsas som att valpen inte finns. då gör den lilla likadant, tar ett annat tuggben och lägger sig intill och tuggar ben som en kopia av den äldre goldentiken. Valpen håller på med tandömsning nu och en efter en ramlar de vassa valpgaddarna ut, några hottar jag på golvet och andra återfinns i goldenpälsen. En eller annan har hon säkert svalt med. Det mesta går ner i valpmagen om jag inte hinner sätta stopp. igår kräktes hon upp en del av lunchen tillsammans med ett mushuvud och delar av musens inälvor. När hon ött den har jag såklart ingen som helst aning om. Allt går så fort i en valps liv.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top