Livet på landet

Det är premiär ikväll. För första gången i år sitter jag i kvällssolen på altanen och skriver i bloggen. Iklädd dubbla byxor och vinterjacka, men ändå. Jag gör slottsherren sällskap då han har börjat knåpa ihop delarna till tunnelväxthuset. Drottning Lyra är med också såklart, blåblodig som hon är så firar hon förstås födelsedag i tre dagar istället för en och hon åtnjuter fördelarna av att vara i centrum till max. Jag har såklart burit ut en bädd till henne med, så hon inte behöver ligga direkt på det kalla altangolvet. Angående växthuset så är vi nu åtminstone igång. Eller slottsherren är igång, själv drabbades jag av allergiska utslag bara av att se burkarna med två miljoner skruv och brickor. För mig tycks monteringen av växthuset som ett oöverstigligt hinder medan slottsherren ser det som en spännande utmaning. Tänk så olika det kan vara. Vi har tänkt oss att ha grillpremiär ikväll med, när det är färdigskruvat. Det lär väl sluta med att vi grillar i mörkret iklädda skoteroverall och mössa medan frosten glittrar i gräset. Det kan bli en upplevelse i sig.

När världen är upp och ner är det bra att ha lite att ägna sig, som växthusbygge, och en hobby som går att utföra utomhus i små grupper. Eller ensam med för all del. När det nu är som det är. Vår största hobby är hundträningen, den är dessutom till viss del vårt yrke. I alla fall mitt. Vi gör helt enkelt det vi brinner för och brinner för det vi gör. En fantastisk förmån tycker jag. Så idag har vi tränat en del. Först ett par privatelever som var här ett par timmar och sedan ett träningspass med våra egna labradorer, en mindre utflykt och träningsstund med valpen och en härlig promenad i skogen. Dagens fylldes fort utan minsta chans till långtråkighet och inomhusstädningen får vackert vänta till en annan dag. Nu ikväll är det tyst och stilla i kvällssolen, vinden har mojnat och det enda som egentligen hörs är sånglärkornas sjungande mot himlen. I bortersta änden av fältet går en flock dovhjort och letar efter nya gröna skott i gräset. Det har tillkommit två vita hjortar bland flockarna som brukar var här och jag har sett dem allt mer. Längre fram i vår blir det spännande att se om det kommer att resultera i att det föds vita kalvar bland det traditionell prickiga och de nästa svarta som vi har gott om här. Dovhjortarna är ett vanligt inslag tillsammans med rådjuren på våra promenader. Jag är tacksam för det för deras närvaro ger oss många möjligheter att träna hundarna att förstå att det inte är aktuellt att jaga hjortdjur eller intressera sig allt för mycket för spåren efter dem. Det blir liksom vardag för oss allihop att ha hjortdjuren nära oss i markerna och det som är vardag blir sällan varken särskilt häpet eller spännande. På gott och ont förstås. Det är lätt att bli hemmablind och missa att uppskatta sådant som är vanligt och det man har gott om, det som man tar förgivet kan faktiskt vara högsta drömmen för någon annan. Av någon ännu inte helt klarlagd anledning syns alltid gräset vara grönare på andra sidan. Det kan vara bara komma ihåg och påminna sig ibland, om att vara tacksam för det man har och förhålla ödmjuk inför andras drömmar.

Eftersom drottning Lyra inte behagade godkänna den kavaljer vi erbjöd som far till hennes barn (hon har erbjudits två olika alternativ) så blir det inga valpar på Kopparhult i vår. Sådant är livet och det är bara att acceptera. Vi bryter ihop och kommer igen. Eller vi står över att bryta ihop men kommer igen ändå. Till hösten kanske, med både golden och cockervalper om allt vill sig och vi har stjärnorna och Lyra på vår sida och drömmen slår in. Man slutar aldrig hoppas, under kan ju ske. Medan vi väntar på att uppfylla hundavelsdrömmarna hoppas jag det ska bli små kycklingar och kaninungar här. En vacker viltgrå gotlandkaninhona vid namn Estrid flyttade in på slottet i förra veckan. Vi har höga förväntningar och förhoppningar och tror på mängder av små söta kaninungar framöver. Det brukar ju bli så. Till nytta och glädje. Och en del arbete. Glädjande sådant. Vi hoppas också att Emil, förra årets lilla tuppkyckling som sällskapade med fasankycklingarna och nu vuxit till sig till en väldigt ståtlig men snäll tupp ska göra jobbet ordentligt med sina sex rara damer så hönsgården fylls av olikfärgade dunbollar längre fram i vår. I väntan på att ruvningslusten ska vakna producerar de fina hönorna goda matägg allt medan Emil övar på jobbet och slottet är sedan ett par veckor självförsörjande på ägg. Hönor borde det vara det första valet av djur för vilken människa som helst som är intresserad av självhushållning och det sista man gör sig av med. För ägg är kompletta. Näringsrika, goda och användbara och höns är trevliga, lättskötta och sällskapliga. Så länge de inte får kvalster, kalkben och stopp i krävan. Men det är en helt annan sida. Som man får ta när den kommer. Om den kommer. Till dess är det bara kul med hönor. Hönsen och Emil gör också stor nytta i vår hundflock, tillsammans med kaninerna. Som störning och träning i acceptans. Hundarna får tidigt lära sig att hönorna och kaninerna tillhör flocken och att de inte får varken jagas eller apporteras. Däremot ska dummyn som placerats i närheten hönsflocken apporteras utan bekymmer. Även om en kanin skuttar förbi. Nyttigt och lärorikt under kontrollerade former. Livet på landet. Med en skock djur.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top