Lugn i stormen

Håll i hatten väder hela dagen idag. Hundarnas öron flaxade rejält ute på fälten och cockrarna såg stundtals ut som de skulle lyfta när de långa cockeröronen virvlade som rotorblad på en helikopter. Men vi höll oss alla på marken. Det är lugnast så tänker jag. Promenader varvat med skrivbordsarbete har avlöst varandra under dagen. Några små övningar flikades in i promenaderna med och jag gjorde som jag lovade mig själv med den unga svarta. Alltså okomplicerade övningar med bra driv och så blev resultatet bra med. 

Vid datorn i det mobila kontoret efter promenaderna fixade jag mailsvar och fakturor och surfade lite på nätet. Det där sista är ett elände när man ska jobba koncentrerat men hutlöst svårt att avstå. Det finns fler störningar i arbetsron än internätet med. Slottet och flocken berikades ju med två vackra, mysiga valpar förra året. De två som nu blivit unghundar. Med STORA bokstäver. Urgulliga är de och jag är glad att de har varandra och kan leka ihop så jag får jobba utan en ensam pockande rastlös ung slyngel vid min sida. Fast de här två leker lite väl bra tillsammans ibland. Idag hörde jag ett märkligt duns, dunsande från hundgården. Med ljudet i bakgrunden hade jag inte riktigt ro att sitta kvar vid datorn utan var tvungen att kolla. Såklart. Utanför höll de två småglinen som bäst på att slakta den lilla hundkojan som står i en av rastgårdarna. Listverket på taket var avslitet. Lillie tuggade intensivt på en av listerna så träflisorna rök och Lad drog allt vad han kunde i tjärpappen så den lilla kojan slog mot husväggen. Jaha. Storögt och helt oförstående tittade de på mig när jag grälade på dem. In och hämta varsitt tuggben istället. Som ersättning för de supergoda trälisterna och för att rädda det som fanns kvar av kojan. Lugnet hägrade sig igen. Lagom länge för att jag skulle komma in i arbetsuppgifterna. Sedan kom det nya märkliga ljud, från hundluckan den här gången. Ut i hundrummet för att kolla. De vuxna hundarna vilade i hög och suckade en smula uppgivet. I hundluckan syntes halva kroppen av en cocker och en rejäl gren. På andra sidan luckan hängde gulliga Lillie envist fast i andra änden av grenen. Tuggbenen slut med andra ord. Nya mutor delades i form av torrfoderkulor på golvet medan jag tråcklade loss grenen från luckan och slängde ut den. Grälade lite till på småglinen och gick tillbaka till arbetet där jag satte mig tillrätta samtidigt som jag såg solen på andra sidan köksfönstret. Lite januarisol vill väl ingen missa? Beslutet blev lätt. Skrivbordsarbete kan vänta till solen gått ner och småglinen sover. Eller hur?

Pin It on Pinterest

Scroll to Top