Man bör inte ta något för givet

Skrivaren krånglar och vägrar att skriva ut fler papper där den står upp pallad på några dynor på en av stolarna i matrummet. Den svarta unghunden trasslar in sig i datorns sladd och laptoppen far rakt in i köksfönstret med en smäll.

Så kan man också börja en måndagsmorgonen tänker jag medan jag drömmer om ett eget kontor med stora ytor helt utan sladdar och klumpiga unghundar. Fast troligen skulle det vara ganska trist och ensamt med ytorna utan långbenta hundar. 

Efter att jag räddat laptoppen och resterna av krukväxten den landade på fortsatte dagen mycket bättre. Jag tog hela flocken på en rejäl morgonpromenad i skogen och till skillnad mot tidigare dagar var morgonen mulen och sval vilket passade utmärkt för då kunde promenaden genomföras i rask takt utan att svetten rann. När jag kom hem igen hade skrivaren tacksamt nog självlagat sig, jag uppskattar verkligen maskiner som besitter den egenskapen, så efter jag fyllt på nytt papper kunde bokföringsarbetet fortsätta. 

När det administrativa var klart tog jag med unghunden för en stunds basicträning. Jag tänkte mig köra lite teckenträning med hjälp av tennisbollar och chuckiten. Några större hjälp av chuckiten var det inte att tala om, jag tog vår nya, fy farao så värdelös jag var på att svinga bollar med fina bågar. Istället studsade bollen hårt och bestämt rakt ner i backen max tjugo meter från mig. Det var inte vad jag planerat och efter att ha kastat om ett tiotal gånger utan bättre resultat förklarade jag för den upprymda unghunden att vi skulle göra på ett annat sätt istället. Utan chuckiten. Snäll som hon är så ställde hon upp på det med förstås. 

Eftersom jag har fått en vild plan om att anmäla pocketcokern till vattenprov passade vi på att träna lite vid en ny plats på kvällen. Tillsammans med knotten körde vi ett träningspass från en stenklippa med markeringar en bra bit ut. Efter en lite tveksam start, jag tror pocketcockern blev lite överväldigad av den  nya miljön, kastade hon sig sedan snabbt ut i vattnet och simmade sitt fortaste mot apporten. Den här gången hade vi tagit med dummyankor för att hon skulle på lite mer att greppa om, ett steg närmare gräsanden som är slutmålet tänkte jag, och hon löste det på sitt alldeles egna sätt genom att ta dem i ett stadigt tag om halsen. Nåväl, alla sätt är väl bra bara fåglarna blir bärgade och avlämnade, resten lär väl komma med rutin. Efteråt satt hon lugnt och tyst och kikade när goldenfröken Vi fick lösa diverse apporteringsuppgifter. Hon är rolig den lilla cockern, så speciell och lite annorlunda, med henne kan man inte ta något för givet vilket kan vara ganska uppiggande faktiskt. Och en aning irriterande emellanåt

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top