Man kommer aldrig först om man går i andras fotspår

Tänk att någon ändå såg till att vi fick sol och frostiga dagar just till julhelgen. Sällan har väl vackert väder varit mer välbehövligt och välkommet en julhelg än den just den här julen, av många olika anledningar. Nyhetssändningar och covid uppdateringar och även arbete (även om jag verkligen älskar och uppskattar mitt) har lagts åt sidan och vi har kunnat vila och koppla bort från det som pågår runt oss för några dagar. Sällan har vi väl heller tidigare haft en så lugn julhelg med så lite fixande förut. Det är något att ta med sig inför kommande jular även om vi förstås önskar dem bli fria från restriktioner vad det gäller umgänge. Men jular fria från måsten och borden vad gäller städning och putsande med betydligt enklare lösningar som promenader och firande i termobyxor i ladugård med julbordet uppdukat på arbetsbänken önskas och rekommenderas även fortsättningsvis. Fast fixandet med tomten får bli kvar och är en önskan även kommande jular. Att se barns glada ögon tindra av glädje när tomtens lykta syns lysa i mörkret ute på åkern är oslagbart och tinar även det mest djupt frusna och bekymrade hjärtan. Av sådant önskas mera. Jag har ett rikt liv hinner jag tänka på juldagen innan jag somnar i soffan till Lars Lerin och hans gäster på Sommarön. Ett rikt liv fyllt av kärlek och hundar och med det kommer man långt. Så långt man behöver tänker jag.

Med julklappen på ryggen och en yster unghund vid sidan gav vi oss av på juldagspromenad

Fast idag idag tog träningslusten ändå överhand och slottsherren och jag gav oss ut på träning med hundarna i omgångar. När skinkan och sillen lagt sig på plats och man tröttnat på att äta choklad känns det ändå bra att göra något annat. Om någon annan känner likadant kanske jag kan skicka över lite träningsinspiration och tankar inför eventuell träning i mellandagarna funderar jag. Det följer därför ett tips längre ner i texten.

Jag sliter med min gule hund, eller sliter är väl kanske inte ett ord på rätt plats men jag tränar enträget för att få honom att hålla området och leta noggrant. Ibland tror jag han är mer eller mindre obildbar dessvärre. Jag tränar, övar, repeterar och uppdaterar och tycker vi får hål på det men så faller han tillbaka igen. Men som slottsherren mycket riktigt påpekade så måste jag nog bara inse att det här är hans svaga punkt och att jag får acceptera att jag kanske inte får det bättre än såhär. Min uppgift och mitt mål kanske istället får bli att fortsätta träna det och hålla i det så jag åtminstone kan hålla det kvar på den nivån det är. Acceptans är stundtals jobbigt men gör livet med hundarna något enklare om man bara kan landa i det. Pust..

Fina tjejerna där vinkel och kroppshållningen gör att skillnaden i storlek är stor. Det är den inte i verkligheten.

Men alldeles oavsett vad man har för hund och hur den fungerar så är det alltid bra att träna på avsluten. Alltså slutet på linjen där hunden ska kunna ligga kvar i anvisat område och leta noga och uthålligt tills den finner. Här finns verkligen ett jobb att göra. Jag träffar massor av duktiga ekipage där hunden(likt min gule) är bra på att ta långa, raka, snygga linjer men är desto sämre på att ligga kvar i området om inte förare vet exakt var apporten ligger och i stort sett dirigerar hunden precis till apporten. Det blir något helt annat när föraren blir tilldelad ett anvisat område och inte vet var i området apporten ligger. Många gånger glöms det bort både att ha koll på vinden och läsa hunden och de signaler och tecken som är tänkta till hjälp blir mer av kategorin stjälp. Så här kommer mitt “att tänka på” tips inför kommande övningar för dig som kommit en bit på väg i träningen och skickar hunden på kluriga linjer, suddade eller dolda. Börja med att bestämma var området för dirigeringens slut ska vara. Ta med dig en medhjälpare, eller ännu hellre en träningskompis, och ett antal pinnar(gärna bambukäppar som inte syns så tydligt för hundarna) och några bollar. Gör en fyrkant på cirka tjugo gånger tjugo meter där slutet av dirigeringen ska vara. Sätt en pinne i varje hörn och knyt ett halvmeterlångt orange eller rött snitselband i en av pinnarna ungefär en meter upp. (rött eller orange så det inte “lyser” för hunden) Lägg gärna upp flera dirigeringsområden på samma sätt. Be sedan din träningskompis att stoppa ner EN tennisboll i varje område men inte tala om var i fyrkanten bollen finns. Tjuvkika inte! Hämta sedan hunden och börja jobba in dirigeringarna. Var som vanligt noga med skicket och linjen (finns ingen anledning att slarva med det även om det är avslutet vi vill komma åt) och förbered dig ordentligt, gör en plan, ha koll på vinden där du står och se över terrängsvårigheter och eventuella fällor som finns på vägen mot målet. När du sedan släpper iväg hunden och den närmar sig målet så studerar du vinden igen, med hjälp av snitseln om du behöver, se till att skicka in hunden i området så den kan ta del av vinden och så att din närsökssignal blir relevant när du ger den. Blås stopp innan du ber hunden söka om du behöver det. Studera sedan hur just din hund jobbar, hur den söker, hur den hämtar vind, vad den har för kroppsspråk när den fångar vittringen och så vidare. Fundera också över hur du kan hjälpa din hund så ni löser uppgiften så effektivt som möjligt. Tillsammans. Agera om du behöver men styr inte mer än nödvändigt. Fortsätt också läsa vinden och hunden i området. Är det någon del av marken din hund inte täckt? Behöver du kanske stoppa den och flytta den till ett annat utgångsläge och starta med söksignal igen? Beröm hunden när den letar bra, pausa med hjälp av stoppsignal och andas en stund om ni behöver det. Och fråga inte din träningskompis om hjälp, hen kommer inte att svara ändå. I alla fall inte om du har en bra träningskompis. Jobba igenom övningarna och byt sedan plats så du lägger ut bollarna för kompisens hund. Eller gör rent av nya områden till nästa hund där marken inte är så invittrad. Övning ger färdighet, och lediga mellandagar passar utmärkt för träning. Nästan alla andra dagar med för den delen.

En lite dimmig bild från fikapausen vid dammen. I verkligheten tycktes det mesta dock klart och tydligt.

Den svarta labradorunghunden syns ha tagit ett rejält kliv framåt mognadmässigt. Hon imponerar numera på mig med sig förmåga att fokusera och kunna sortera flera intryck. Idag tränade vi tillsammans med slottsherren och Vi igen och då blir det att jag får möjlighet att testa av och se var utvecklingen är och vad den senaste tidens “trygghetsträning” i godan ro gett för resultat. Mer än godkänt och väntat blev betyget idag. Så ska jag då fortsätta hålla i och skynda långsamt för att bibehålla det som nu visat sig innan jag skenar vidare mot nästa prövning. Just det är en prövning i sig egentligen. Fast jag tror faktiskt ända att det kan vara dags att introducera det första steget i teckenträningen. Vi ska börja med hundraåttiograder ut tänker jag. Kanske redan imorgon. Den svarta labradoren är laddad och jag med.

Jag tog lilla Rota på en egen tur idag också och slogs, igen, av hur oerhört värdefull och nödvändig egentiden med varje hund är. Vill du ha hundra procents uppmärksamhet måste du också själv ge hundraprocents uppmärksamhet. Och hur lätt är det på en skala om du samtidigt är ute med flera hundar? Inte lätt för mig i alla fall som har stora brister var det gäller multitasking och simultankapacitet och dessutom är har en tydlig tendens att vara uppenbart disträ. Men med egentid blir det bra som sagt. Så också idag även om pocketcockern och jag har en del att jobba på. Hon har varit, och är, svår i vissa delar av träningen den lilla. Hon är stark som en oxe och har en järnvilja i vissa sammanhang men hon har svårt att hantera press. En inte helt enkel kombination och ibland har jag också svårt att avgöra huruvida hon spelar på det eller faktiskt har svårt att hantera det på riktigt. Hon får ta sin tid helt enkelt. Jag har liksom inte så mycket annat att välja på och det blir bara allt bättre. Sedan måste jag se till att ta tag i de delarna av träningen och relationen jag så väl vet att jag behöver göra, men det är lätt att glida undan till förmån för roligare uppgifter. Det tycker såklart den lilla pocketcockern också. Men “no blame on the dog” i det fallet, det är helt upp till mig.

Julhelgens ända ledsamma möte. Tänk att behöva avsluta sitt liv insnärjd i rep, en stolpe och ungskog. Hjälplös och utlämnad. Tyvärr fann vi hjorten för sent den här gången.

Och så tillbaka till inläggets rubrik ” Man kommer aldrig först om man går in andras fotspår”. Tänkvärt förstås. Men frågan är hur nödvändigt det egentligen är att komma först?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top