Man ska inte kasta sten i glashus

Den lilla söta cockern tycker tillvaron är lite jobbig just nu då hennes chef (jag) bestämt sig för att det är dags för henne att bli vuxen och väluppfostrad. Beslutet kom ganska hastigt igår efter pocketcockerns egenpåhittiga beslut om att hälsa på taxen Svante utan lov. Jag kunde säkert hitta tusen ursäkter till hennes initiativ till hälsningen men det är ingen egentlig ide’ då allt ändå faller tillbaka på samma sak. Rota är olydig! Och det är jag som låtit henne vara det. Alltför länge förmodligen. Jag brukar mycket käckt och rätt bestämt säga till mina elever att ta tag i den delen av relationen med hunden redan när de är riktigt små. Få till den där bromsen och respekten. Så det är klart sedan. Själv har jag gjort annorlunda med den lilla hunden som blivit utnämnd till min evighetsvalp. Det får mig att tänka på en körskolelärare jag hade en gång för urminnestider sedan. När jag frågade om han inte bröt mot högerregeln när han skjutsade mig genom stan röt han mycket upprört och irriterat “du ska köra som jag säger och inte som jag kör”. Han var nog inte så bra vare sig på att föregå med gott exempel eller ta kritik. Jag hoppas jag själv är bättre på båda delarna och jag ska verkligen tänka på att inte kasta sten i glashus och se till att sopa framför egen dörr först. Nu har då sopandet påbörjats till pocketcockerns förtret och på morgonens promenad med cockercirkusen såg jag lugnt, tydligt och bestämt till att den minsta bruna satt lika stadigt på rumpan och minst lika länge som det andra hundarna. Det får vara slut med undanflykter och särbehandling(jag vet att jag sagt det förut) för den yngsta cockern nu. It’s time to grow up. För både henne och mig. Fast jag kommer nog fortsätta skämma bort henne med de mjuka gobitarna hon tycker så mycket om. En liten muta nu och då för att hålla henne upplyst om vilka tillgångar jag ändå har kan väl inte vara fel.

Medan jag skriver kommer pocketcockern och ställer sig med framtassarna mot mitt högra lår och tittar storögt på mig. Jag förstår att det är något hon vill men vet inte riktigt vad. Jag har redan varit med henne och kissat på gräsmattan och mat har hon fått. Jag puttar milt ner henne igen och fortsätter med mitt men det dröjer inte många sekunder förrän hon är där igen och pockar på min uppmärksamhet. Då förstår jag. Äntligen. Hon vill ha hjälp att få ullpläden placerad vid mina fötter och inte i puben där den ligger nu. Bädden under köksön framför mina fötter är redan beslagtagen av den äldre bruna cockern. Självklart får hon som hon vill den lilla evighetsvalpen och fem sekunder senare sover hon gott på fällen vid mina fötter. Bortskämd? Skulle inte tro det. Eller….

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top