Med lera upp till öronen

Jag klagar inte, absolut inte, jag konstaterar. Det är lerigt. Extremt lerigt till och med. Vi har lera överallt känns det som. Hundarnas trädgård har snart ingen gräsyta kvar, istället har den förvandlats till en sörjig grävarbetsplats av något sämre slag. Det påminner mig om att vi bör grusa upp eller ändra underlaget inför nästa höst. Som vi tänkt så många gånger men glömt bort lika många gånger när bättre väderläge och torka dykt upp. Leran följer med in också, av förklarliga skäl. Hundrummets väggar är prickiga och nedstänkta nästan upp till taket och jag tittar på raden med ledsamt smutsiga stövlar och jackor som hänger i hallen glad över att ha en tvättmaskin. Fast för stunden är det ingen större ide att tvätta eftersom lerprickarna är tillbaka så fort man klivit av gårdsplanen. När vi går ut kikar Lyra på den sorgliga lersörjan och tittar på mig med sänkt huvud och bedjande blick – “får vi gå in igen”. Fast när vi väl kommit iväg glömmer hon, precis som jag, både leran och duggregnet och hon hänger glatt med på promenaden. Någorlunda i alla fall. Resten av flockens hundar verkar mer tycka om leran, särskilt att studsa runt i allehanda översvämningar och gräva gropar där leran är som blötast. De ser ut därefter och jag tänker att det är väl trots allt rätt okej och till och med bra. Smutsiga hundar är lyckliga hundar och det är ju ändå november och får anses normalt med lera. Och normalt uppskattas faktiskt alldeles extra som tiderna är just nu.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top