Medan tiden går

Ibland känns det som dagarna rinner mellan mina fingrar. Medan teet i muggen svalnar till drickbart har valpen vuxit tio centimeter. Och om jag blundar så bara för ett ögonblick tycks flera år ha passerat utan att jag förstått hur det gått till. Jag förstår verkligen inte tid. Så långsamt och snabbt på en och samma gång. Jag tänker på tiden när vi droppar Lyras ögon efter jaktdagen också. En liten skada på hornhinnan som behöver omvårdnad och noggrant pyssel. Lyra låter sig pysslas med men jag vet på allvar ingen annan hund som är så bra på att knipa ihop ett öga som hon. Jag tänker på tiden och åren med henne. Fem och ett halvt år i vår flock nu, fem och ett halvt vansinnigt snabba år eller en mindre evighet om man tänker på att vi knappt ens kan minnas hur det var i flocken utan henne. Det känn so igår när hon sprang på altanen och kastade sig ut över kanten med valpöronen flygande, runda efter runda. Hon möter min blick med det friska ögat och kikar bestämt på mig. Otålig. Färdig snart undrar hon och väntar på att den obligatoriska godisen efter varje stunds sårvård ska infinna sig. Jag dröjer lite i hennes blick ändå. Begrundar dess djup och hunden som finns bakom blicken. Så mycket hon lärt mig tänker jag. Om hundars personlighet och integritet och mycket annat. Jag antar att jag har henne att tacka för mycket i min utveckling som hundförare. Hon är rak och tydlig, fast inte alltid på det där beskedliga sättet. Ganska rättfram faktiskt. Men så är hon en hund också. Med rätt bestämda åsikter och väldigt tydlig mimik. När hon är något så är hon det mycket. Trött, arg, glad eller vad det kan vara. Ingen kan vara tröttare än henne på väg hem från en promenad. Hela hunden hänger sista sträckan och de långa cockeröronen släpar i marken. Tydligare kan hon inte bli. Men bär henne gör jag inte. Där går ändå gränsen. Ibland får jag hänga på ett koppel för att bogsera hem henne. Det handlar inte bara om trötthet såklart utan och vilja också, eller snarare ovilja. Hon är också den enda hunden i flocken som verkligen kan sura på riktigt. Sänka blicken och huvudet och demonstrativt gå in och lägga sig när hon förstår att hon inte ska med ut medan övriga hundar blir kvar vid dörren hoppfullt viftande på svansen. Hon kan konsten att spela på mitt dåliga samvete och vet om det. Men nu är hon bara lite otålig, naglar fast mig med det friska ögat och gruffar lite får att påminna om godbiten. Fem och ett halvt år med Lyra som sagt. En lång tid som samtidigt bara är ett ögonblick i ett större perspektiv. Ett hundliv går allt för fort men jag hoppas vi ska få njuta av varandras sällskap många år till. Jag måste bara göra något åt hennes dålig andedräkt tänker jag medan jag serverar henne två godbitar för säkerhets skull.

Ps tack till Grete för det fina fotot på Lyra och slottsherren Ds

Pin It on Pinterest

Scroll to Top