Minst två rävar bakom varje öra

Hon har det lilla Rota. Garanterat. Och hon vet att använda dem. Med list precis som det sägs om riktiga rävar. Kanske är det därför jag gillar henne lite extra? För att hon faktiskt påminner mig om mig själv när jag var liten då jag med hjälp av rävarna bakom öronens list såg till att få som jag ville. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt jag har kvar de där rävarna än, och har nytta av dem. Här i slottet har vi i alla fall genomskådat Rota och hennes rävar nu. Illmarigt försöker hon slippa undan vissa saker genom att lägga sig på rygg eller bli platt som en pannkaka med blottad strupe. Vi går inte på den längre, hon är stor nog för lite krav och betydligt tuffare än den sidan hon visar upp. Det har jag väl i och för sig sagt länge nu. Men hon är förbaskat söt såklart, och charmig, så jag får stålsätta mig för att inte hamna i hennes fälla och låta henne slippa undan sådant hon helst vill slippa. Efter schamponering hon fick häromdagen har minusgraderna gjort marken torr och fin så hon är faktiskt fortfarande ganska ren. Så fler bad har hon sluooit undan. En av mina avsikter med att bada henne var såklart att hon skulle bli just det, en annan avsikt var att se om lite av hennes rufsiga valppäls som fortfarande är kvar över nästan hela kroppen kunde tänka sig att släppa. Det var ett fatalt misstag, pälsen sitter kvar och blev istället om något ännu fluffigare och mjukare än tidigare. Trimmaskinen känns snart som ett godtagbart alternativ för hon kan ju inte gå omkring med valppäls hur länge som helst.

Över stock och sten.

Gårdagens brödbakande gick i stöpet. Bubblorna som skulle dyka upp i surdegen när den stått framme ett tag dök aldrig upp. Nybörjarmisstag av mig insåg jag efteråt då jag missade ett viktigt moment i inledningen. Nytt försök kommer inom kort men mina drömmar om att bli en passionerad surdegsbagare fick sig en rejäl törn. De kanske var lika bra tänker jag för det är svårt att få något ordentligt uträttat inom något område om man ska vara passionerad inom flera områden samtidigt. Min största passion ligger hos hundarna och hundträningen och den får nog stanna där. Fast det är såklart inget som hindrar att man har en eller två, eller kanske tre hobbies utöver huvudområdet fast den riktiga passionen och ambitionen med resultatet? Det finns ju så mycket som är roligt att syssla med.

Hundarna är inne på pubhäng nu och Lakrits kikar längtansfullt på de fina kulorna som hänger i vår pampiga julgran medan fröken Vi ger ikeagrisen en omgång på bruna mattan framför granen, jag bakar hallongrottspaj och slottsherren har fastnat vid en akvariefilm på youtube. Julgranen är den pampigaste vi haft någonsin tror jag bestämt. Den är så tät att det på allvar var svårt att få julgranskulorna att hänga ordentligt i allt det täta. Nackdelen med en mycket tät och vacker gran är att den har en väldig massa barr. Vår barrar dessutom redan rejält så jag är rädd att den inte kan vara kvar så länge till. Lakrits bryr sig inte om varken att den barrar eller är tät och fin, han vill bara ha en julgranskula att bära runt på. Han får avvakta till julgransplundringen. Bäst skiter i julgran och allt, han vill bara ha något att äta. Vad som helst går bra tror jag, bara det går att tugga på, han är i det läget nu. Kortisonet har gjort den annars ganska måttligt matintresserade gula labradoren till en riktig tiggarhund. Han bönar och ber och lägger huvudet på sned alternativt går med huvudet högt och nosen i diskbänkshöjd för att försöka inhalera det goda som eventuellt kan finnas där. När den gule lägger huvudet på sned och tittar mig i ögonen faller jag så klart och han får en godbit eller två. Det är tur att ljuset har vänt tillbaka nu så de mörka kvällarna och kortisonet snart är ett minne blott och vi kan vara ute och röra oss och träna istället för att äta godis. Mer ligger som vanligt vid mina fötter när jag skriver, nöjd med att jag sitter någorlunda still. Han har fått ett besvärligt sår mitt på nosspegeln, det ser ut som någon hyvlat loss en liten bit av skinnet och det är helt hopplöst att få det att läka. Såret är rent och fint men placeringen är totalt värdelös eftersom han slickar oavbrutet på nosen. Ute river han såklart upp skorpan hela tiden eftersom han på cockrars vis röjer i all terräng han får möjlighet till. Här hjälper ingen tratt eller krage och att får en kompress med tejp att fästa på en fuktig nos är i stort sett omöjligt. Koppelpromenader på grund av ett sår på nosen känns inte heller särskilt upplyftande. På sikt kommer det förstås att läka men vägen dit känns lite krånglig just nu. Man ska inte förakta små sår och fattiga vänner heter det ju och det ligger garanterat något i det. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top