Förbättringspotential

Bowies “Life on mars” strömmar ur högtalarna, slottsherren byter vatten i akvarierna, Lad gnager på en benknota och jag tittar på en filmsnutt med en hässjande malinois som gör ett utmärkt arbete i radiokontakt med sig förare utanför något som märkligt nog liknar ett rätt vackert köpcenter. En någorlunda vanlig söndagskväll i slottet. Musikvalet är möjligen lite otippat och rakt inte slottsherrens men ibland behövs ett annorlunda avbräck från det mer vanliga. Malinoisen får anses som ett avbräck och en variation på retriever och spanielarbete men hässjandet känner jag väl igen. Vi har ju fröken Vi här hemma. Hon hässjade sig igenom en hel filminspelning idag. Det var inte så illa som det kanske låter utan mer att hennes andning liksom förstärktes i mobilens filmande då hon gick helt nära den och mig när jag filmade cockrarna i sökarbete. Hennes andning lät så högt när jag spelade upp filmen att vi troligen hade blivit strukna från vilket jaktprov som helst för störande uppträdande. Tänk vilken innerlig tur då att man inte har högtalare intill hundarna på prov. Det är lite intressant egentligen hur medveten man plötsligt blir om ljud när man filmar något. Som ens egen röst, hundens andning, snörvlandet och klafsandet av stövlarna i leran. I filmklippet med mallen uppmanades man att försöka orka titta till slutet av den fem minuter långa filmen, inte för att något särskilt hände på slutet eller för att det var speciellt mycket action alls utan för att bli medveten om hur lång tid fem minuter faktiskt är när man ska hålla fokus. En nyttig test kände jag och en tanke om hur mycket vi faktiskt kräver av våra hundar när de ska vara fokuserade lång tid. Hur kul är det egentligen att leta supernoga i flera minuter efter en väl gömd tennisboll i en vittring man knappt känner? Och ur uthållig är du själv när du står och tittar på? Hur länge orkar du hålla fokus när din hund eller någon annans hund arbetar och hur lång tid tar det egentligen tills du förstrött plockar fram mobilen? Jag är rädd att vi är många som är sorgligt dåliga på det, ständigt på väg någonstans, två steg före eller hjälplöst efter. Ända kräver vi hundra procents koncentration av våra hundar redan i ung ålder. Mot bättring på området!

Den här illustrationen måste väl ändå föreställa en cocker, ha ha!

Solen har lyst över oss idag och tacksamt vaknade jag utvilad i morse till ännu en dag där jag utan bekymmer tog mig ur sängen, lätt i både sinne och kropp. Ibland skäms jag över att jag tar så mycket för givet, räknar det som en självklarhet att jag ska kunna styra min tid och min kropp och göra det jag vill och trivs med. Att benen ska bära och allt annat fungera. Skäms över hur jag surar för småsaker och banala grejer. När jag är lyckligt lottad som få. Jag är glad för idag, uppriktigt, för ytterligare en frisk dag fylld av hundträning, sol och gemenskap. Idag var fokus på spanielarbete och vi har tränat sök och motionerat kaninerna lite. Men jag hann allt med en runda med den svarta unghunden också. Vi byggde några linjer till. I ojämn terräng i mossen den här gången. Det är svårt att springa rakt bland träden i knölig terräng och på en linje var det något som störde som jag inte alls begrep var det var. Den unga svarta kom bara halvvägs sedan tog det stopp i odonriset. Jag vet inte vad det var som störde eller varför men vi löste det genom att korta ner avståndet och sedan släppa just den linjen och istället gör en ny en bit bort. Ibland förstår man inte riktigt och svar får man inte heller. Jag skulle tro att det är bra.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top