Mot bättring

Ännu en fin sommarkväll. Kvällen avrundar midsommarhelgen som går till historien som en av de få midsommarhelgerna utan en enda droppe regn. I alla fall under mitt liv. Så som jag minns det. Fast ännu bättre var nästan att vi haft en hel midsommar utan knott. Kanhända har knotten och regnet har ett samband men det var väldigt skönt att vara utan dem hur som helst. Inte ens på eftermiddagens träning med goda vänner då vinden mojnade nere i mossen kom knotten fram. Applåder för det!

Pocketcockern fick följa med på träning som ersättare för den gule. Assistera mig när jag kastade markeringar till retrievrarna och sitta fint och titta när de löste sin uppgifter. Hon hade en del åsikter om retrievrarnas arbetssätt och träningen överhuvudtaget och hon uppträdde som den värsta bevakningshund och morrade eller gav skall till rasslet som uppkom när apporterna gick ner i odonris och pors när jag kastade markeringarna. Hon är väldigt liten och såg troligen inte mycket alls där hon satt i blåbärsriset tänker jag till hennes försvar. Evighetsvalpen. Kanske trodde hon fienden skulle attackera? Fast som bevakningshund hade hennes karriär inte blivit långvarig eftersom hon avslöjade vår position genom det gälla skallet hon gav. Jag tittade förvånat på henne och bad henne hålla tyst för jag tyckte mig sannerligen ha koll på situationen. Jag lovade henne också att jag skulle meddela och ta ansvar om eventuell fiende dök upp. Ändå hade hon lite svårt att lita på det och låta mig få sista ordet. Annars skötte hon sig bra, satt lugnt och tyst på linjen mellan de större retrievrarna med sträckta halsar när de fjärrstyrda apportkastarna sköt iväg apporter i det som skulle bli en drive. Sedan lade hon sig efter en stund, med hakan i marken som hon ville visa mig att hon minsann förstod att uppdraget inte angick henne. Vattenarbetet löste hon bra med, både markeringen hon fick hämta och allt det andra hon inte fick göra.

Hon är fortsatt festlig. Och oförutsägbar vissa ögonblick. Det är troligen jag med så udda får vara jämt. Men igår var hon billig. I ett överilat ögonblick glömde hon allt det vi lärt oss tillsammans om förbudsord, röstkorrigering och inkallning. Så trött jag blev och fast jag inte anser mig vara det minsta vidskeplig ångrade jag bittert att jag dagen innan skrivit hur bra vi två kändes tillsammans. Men nu ska jag inte älta det mer, inte fundera eller analysera för det som har vart har just varit. Och sådant som har varit kan jag inte gör något åt. Det kan jag däremot med det som är nu och det som kommer. Vad gäller pocketcockerns träning alltså. Därför ska jag se till att förbereda mig bättre, ha en bättre struktur och en tydligare plan redan innan vi går ut. Och framförallt se till att vara hundraprocent närvarande. Hon kräver det och jag är skyldig att ge henne det för ingen kedja är som bekant starkare än sin svagaste länk. I det här fallet är det helt klart vem av oss som är just den länken och inte r det hunden i alla fall.  Mot bättring!

1 reaktion på ”Mot bättring”

  1. Ändå tryggt att ha en stor, stark vakthund vid sidan när man är ute, helt oskyddad, i skogen 😉

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top