Någonstans mellan lysande och skitkass

På labradorers vis är hon beredd att utföra det mesta för att få godbiten jag lockar med och det tar inte lång stund förrän jag får henne att förstå att hon ska kliva upp med framtassarna på svajiga och taggiga balansbollen. Där står hon sedan, så stadigt det nu går, medan jag delar ut små bitar hundgodis. Det här linkar inte riktigt den hundträningen jag brukar hålla på med men det är kul det här med. Vi testar lite balansträning och “klickar” fram önskat utförande, fast någon egentlig klicker har vi inte.

Flockens hundar är arbetsvilliga och beredda på att utföra det mesta för att få apportera sina tygpåsar men där är apportering av dem belöning i sig själv och en klapp och ett vänligt ord räcker som gott som bekräftelse på det. Att balansera på taggiga bollar har nog inget direkt värde i sig för dem men bjuds man en godis verkar det vara värt det. I alla fall hos de hundarna som har fått pröva hittills. Det lär förmodligen bli besvärligare med de hundarna som inte prövat än, svårare att övertyga dem om att det kan vara värt att trampa och balansera på en taggig upplåsbar boll för att få en torr godis. Men vi får se. Jag har misstagit mig förr. 

Med pockcetcockern är det som alltid lite annorlunda. Hon verkar inneha ett medfött driv för att utforska nya underlag och hon tar själv initiativ till att klättra upp på diverse olika hinder både inomhus och i skogen. Så också med den taggiga balansbollen. Jag tror hon ser den som ett intressant projekt värt att utforska även utan mjuka godbitar. Det stärker mig i mina tankar om att hon verkligen, på allvar, skulle trivas väldigt bra med cirkusarbete eller agility. frågan är bara fortsatt om jag skulle göra det? Alla dessa individer. 

Motivation: An individuals motivation may be inspired by others or events (extrinsic motivation) or it may come within the individual (intrinsic motivation) – Wikipedia

Idag gjorde den svarta unghunden och jag ett uppehåll i vår teckenträning och körde några områden och linjer istället. Den unga labradoren blir det nog ingen cirkushund av direkt, hon verkar ha sin passion för apportering och tygpåsar medfödd och stark. Den här gången gick vi runt och kastade apporterna över olika terränghinder. En stenmur, ett krondike, och genom en åkerholme. Och så en punkt rakt ut på det öppna fältet. Sedan jobbade vi in dem i omgångar, fyllde på, bytte vinkel och körde igen. Att få förtroende för skicket och bygga dolda linjer tar tid och görs inte i en handvändning. Snarare i oändligt många steg och repetitioner. För att få till en stark, lång och rak linje till en dold apport behövs fullt förtroende för skicket. Vilket införskaffas genom strukturerad träning, fortsatt träning, ännu mera träning och massor av repetitioner på det. Helst lyckad sådan också. Vi är där nu den svarta och jag, i uppbyggnadsfasen och de många repetitionerna mot ett förtroende ingivande skick och en stark, rak linje. Jag försöker att inte slarva oss igenom träningen eller skynda på, gör man det finns det en överhängande risk att man får till ett skick och en linje som börjar bra men strax går över i jagande eller rent av ett fritt sök. Det är inte riktigt det som är målet i det här fallet så den fällan ska vi såklart se till att undvika. Det tar tid att lära känna varandra och jobba ihop sig ordentligt också. Många repetitioner på den med. Jag vill lära mig förvalta den hunden jag har och få ut det bästa av oss tillsammans. Det måste få ta sin tid det med och jag lyssnar och försöker lära av varje träningspass vi har tillsammans. Ett steg i taget.

“When you talk you only repeating what you already know. But if you listen, you may learn something new”-Dalai Lama

Jag tränade den gule en sväng med och greps av en mindre fasa. Herre jisses vad vi har att ta igen. I stort sett ingenting gick som planerat på det korta passet idag. Stoppsignalen var minst sagt diffus, sidotecken högst bristfälliga och “ut” helt bortblåst. Förmodligen hade jag gjort bäst i att träna fritt sök om jag nu skulle tränat alls för det var ungefär så hela övningen slutade. Ärligt talat var det längesedan vi hade ett sådant nerköp på en träning. Fast ändå. Även solen har sina fläckar förmodar jag och den gules fötter håller än. Det är väl bra nog egentligen. Tyngd efter det dåliga träningspasset ser jag trots det den mödosamma vägen tillbaka till den nivån vi var på innan artriten satte in och jag hukar mig lite inför arbetet det innefattar. Det är en lång väg tillbaka. Fast nästan direkt tänker jag om. Träningen tillsammans med den gule är ju faktiskt det roligaste jag vet så det kan ju rimligen inte göra något att jag får ägna mig mycket åt just det. On the road again!

Pin It on Pinterest

Scroll to Top