Nanos gigantium humeris insidentes

Det där med lagom är sedan länge förbi. Det mesta kommer numera i form av mycket eller lite, massor eller ingenting alls. Så är det med nederbörden nu. Först hade vi sex veckors torka, så där så det var på gränsen för att bli oroligt på allvar. Jag önskade regn och blev bönhörd. Under de senaste dagarna tycks vi redan ha fått hela höstens ranson av vatten. Det porlar och rinner överallt och just nu är jag innerligt glad att vi varken bor sjönära eller har en källare under slottet. Två saker jag annars önskar mig lite nu och då. Speciellt det där med sjönära.

Valpen mage är fortfarande inte riktigt under kontroll men hon är pigg, glad och obekymrad. Så då borde vi vara det med tänker jag och hoppas jag snart ska kunna släppa bajsfixeringen. Hon har fått en anka som går att skjuta iväg och den leker slottsherren och valpen med. Slottsherren tar valpen i famnen och kastar ankan ut i hallen så hon ser och så bär han inne henne i puben släpper ner henne på golvet och säger “ta den” var på valpen springer sitt fortaste, sladdar runt dörrposten och letar upp ankan i hallen. När hon hittar ankan blir det full fart tillbaka och studs upp i slottsherrens famn där han sitter på golvet och öser beröm över den lilla med jollrande röst. Jag står vid diskbänken och kikar på mannen på golvet och hans valp och det slår mig hur oerhört viktig den här tiden är. Tiden när barnen är små. Då man lär känna varandra och lägger grunden till tillit och trygghet. Själv missar jag ofta lite där. Förutom att mina valpar ofta varit äldre när de kommit hem så faller det sig inte alls lika naturligt för mig att ligga på golvet och jollra och brottas. Det är helt klart en brist jag har. När jag leker med valparna blir det inte lika följsamt utan betydligt stelare och jag vill gärna göra det pedagogiskt och med ett mer markant inslag av träning. Tänker för mycket istället för att bara vara. Det slottsherren gör med valpen blir såklart också en sorts träningen men på ett helt annat håll. Han pockar och lockar inte, han är. De bygger relationen och “bondar” så att det som sedan ska gå över i träning blir konfliktfritt och säkert. För spelreglerna är redan satta genom deras gemensamma lek. Jag tror många missar här. Missar den viktigt tiden då valpen är som mest mottaglig och faktiskt missar hur man bygger en bra relation. Alla vet det ska göras och det är ett råd man ofta får. Relation först, träning sedan. Men HUR man egentligen bygger relationen pratas det inte lika ofta om. Kanske för att det är svårt att förklara? Och svårt att förstå när man inte har vanan och erfarenheten när man inte haft så många hundar. En känsla, som det till stora delar handlar om, är svår att beskriva. Men när man ser en man (eller en kvinna för all del) som har det “i sig” leka med en valp eller träna en unghund så blir det tydligt och klart vad det innebär. Så en uppmaning skulle kunna vara att ta alla tillfällen man kan tänkas få att se erfarna och duktiga hundmänniskor träna sina hundar. För vi är alla “standing on the shoulder of giants”. 

Annars har vi inte tränat hundar allas idag. Vi har semestrat istället. Gjort en utflykt till Tjörn och havet. Ibland behöver man komma bort lite för att hitta hem. Vad är det med havet om lockar och drar så magiskt. En tillhörighet som jag glömt att jag känner infinner sig så snart jag ser havsbandet. Trots den landkrabba jag till stora delar är uppvuxen som. Är det mina rötter som drar, generna som för mig tillbaka till en släkt av fiskare och stenhuggare på västkusten? Kan man ha det i blodet? Jag vet inte men dragningen är märkligt stark. Så fick vi besökt Lottas bak och form i Bleket som jag haft överst på min “to do” list ett tag. Och det var precis lika bra som jag hoppats på. Fast surdegspizzan var nog faktiskt bättre än så. Den var fantastisk! Och att kunna sitta på uteserveringen och äta den med havsviken nästan under fötterna lämnade inte så mycket kvar att önska. En surdegspizza bakad av finaste råvaror med enbart lokala grönsaker på som var en smakupplevelse där ingenting saknades överhuvudtaget fast slottsherren envist hävdade att det måste varit någon god salami med i bilden. Det var det inte. Det blev kaffe och bulle och en brownie efter med, och ett bröd bakat av spelt och läskigt gott päronte att köpa med hem. Och vi betalade glatt och blev snart blinda för summorna för pizza och bakverk för kvalitet kostar. Det vet jag. Att driva företag och satsa på ekologiskt och hållbart och få det lönsamt kostar en rejäl slant det med. Men det finns egentligen inget alternativ. Så vi betalade och njöt. Och kände att vi gjorde en liten insats för både vår planet och vår egen hälsa.

Efter surdegspizzan och Lottas bak och form blev det Pilane gravfält. Också med på “to do” listan sedan länge. Som riktiga turister betalade vi parkeringsavgift och inträde och tog tre hundar i koppel med oss in på skulpturvandringen tillsammans med en hel drös andra turister. Det var fint. Särskilt naturen med stenklippor, mängder av blommande lila ljung och brandgula rönnbär. Skulpturerna var inte dumma de heller även om vi inte förstod alla. Det hade varit intressant att höra konstnärerna bakom verken förklara dem. Särskilt irländaren som hade gjort fyra nästan likadana skulpturer, fast av olika material, i form av lådor eller slipers staplade på varandra. Vi tittade, lade vår huvuden på sned och försökte förstå men lyckades ärligt talat inte helt med just dem. Vi skrattade lite med när slottsherren påpekade att några stod och tittade på en hög järnvajrar som var kvarlämnade i en klippskreva och trodde att det var ett konstverk. Det var det mycket riktigt visade det sig vi när vi kollade broschyren vi fått med oss. Tji fick vi. Så kan det bli när “bönder från landet” ska försöka förstå sig på design. Pilane gravfält var en riktigt vacker plats och de gamla gravplatserna väckte en del tankar. Den halvtama kråkungen som följde oss från entre’n och genom halva slingan (till pocketcockerns stora lycka) ökade på känslan av mystik och vördnad och jag funderade en stund över vad den vill säga oss. Förmodligen ville kråkungen bara ha några brödsmulor kastade till sig. Men ändå. Det var fint det med.

2 reaktioner på ”Nanos gigantium humeris insidentes”

  1. Nu blev det sådär konstigt med inlägg igen…. Det jag skrev var i stil med härligt och välförtjänt med lite utflykt. Pilade är fint och den där surdegspizzan låter som något man måste testa! 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top