När ansvaret vilar tungt

Det bränner gott i halsen när jag sveper morgonens ingefärsshot. Det har blivit en god vana med shoten i dubbel bemärkelse och nu blir en morgon utan ingefärsshoten lika saknad som en morgon utan en kopp te.

Det är hyfsat lätt att skapa goda vanor tänker jag, om man bara ser till att hålla sig till rutinerna och ge det lite tid. Jag har lärt mig att både dricka shot, köra gymnastikpass och använda tandtrådsbygel varje morgon. Även en gammal hund kan lära sig sitta även om det tar emot lite med andra ord. Tyvärr är det lika lätt att skaffa sig dåliga vanor. Jag är rätt bra på dem med dessvärre. Lite så är det med hundarna med fast där hänger det väl ändå på om jag låter dem skaffa sig dåliga vanor eller ser till att vi det blir goda vanor istället. Några vanor dyker upp av sig själva i bara farten med, både bra och dåliga och jag tänker att jag borde kunna bli bättre att förutse vilken väg vissa vanor och beteende är på väg att ta och förebygga och förhindra dem. Plan, struktur och ordning. För hur det än är så är det lättare att göra rätt från början än att rätta till felen i efterhand och att bryta en väl förankrad vana(ovana) kräver sin kvinna.

Den svarta unghunden och hennes gula morfar har för vana att bli omåttligt glada varje gång vi ska gå ut eller göra något tillsammans överhuvudtaget. Med intensitet på gränsen till frenesi studsar de på stället och slår med sina hårda labradorsvansar i hysteriskt tempo. Jag älskar deras glädje och entusiasm men den har en baksida, eller två. Jag får blåmärken på benen och de slår sönder svanstipparna mot grindar och hundgårdssektioner och sedan viftar de glatt så väggarna blir blodstänkta. Det går såklart att tvätta bort men det är värre med svanstipparna som i stort sett slås upp varje gång de blir glada, och det blir de ofta. Jag ska försöka ändra vanor nu. Inte tvinga dem att sluta vifta på svansarna förstås men försöka få dem att vänta med det riktigt glada tills vi kommit en bit från husväggarna. Det kan bli en av de svårare utmaningarna jag gett mig in i. 

Så går vi morgonpromenad och jag tycker jag har koll men så händer det plötsligt i alla fall. Den svarta unghunden står där bredvid mig med en gapande trastunge i munnen. Jag ser de faktiskt inte först, den är så liten i hennes mun, men jag hör de upprörda föräldrarna i trädgrenarna ovanför våra huvuden. Fågelungen är en sådan där som precis tippat ur boet och ännu inte är fullt befjädrad. Jag anstränger mig för att behålla lugnet, kommenderar de andra hundarna sitt och ber unghunden om att få fågelungen som hon smått ovilligt lämnar ifrån sig. Fågelungen sitter i min kupade hand med halvslutna och ögon och jag förstår att det bara finns en sak att göra. Ändå tvekar jag, känner ett massivt notstånd, kanske finns det ett litet hopp funderar jag och vill så väldigt gärna välja liv framför död. Men loppet är kört, jag vet det redan innerst inne så jag förkortar den lilla fågelungens lidande medan tårarna rinner. Jag samma människa som står på jakter under hösten och avlivar fågel efter fågel när det behövs utan att vara i närheten av att fälla en enda tår. Det är märkligt med känslor tänker jag och varför det blir skillnad på liv och liv. Hundarna tittar förväntansfullt på mig beredda att hämta fler fåglar om så skulle vara och  jag försöker förklara att det är var en mycket tråkig olyckshändelse som inte ska upprepas och att man enbart får hämta fåglar på hösten jakter och bara sådana fåglar som är påskjutna. Hur nu en ung labrador vars gener och instinkter under generationer styrt den till att apportera och bära hem allt som hämtas kan ska begripa det. Mitt ansvar igen tänker jag. Mitt ansvar.

 

Jag förstår inte hur människor gör när de jibbar och lyssnar på poddar eller ljudböcker s

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top