När dimman lättade

En maxad helg i strålande vinterskrud. Vi har hunnit med mycket men ändå tagit det med ro. Jakt, jobb, sexårskalas, tårta och semlor. Fika i helgens sista solstrålar i trädgården. Bland annat. Livet på en pinne. 

Vi suger ut de allra sista av fasanjaktsäsongen. Med frost i hår och skägg och laddade hundar runt fötterna tog vi bössan med ut. Laddad den med. I fall tillfället skulle komma. Skärpta med vakna sinnen följde vi cockrarna när de snodde runt i markern under snötyngda grenar och snår. Retrievrarna tätt intill benen, snö innanför kragen och kalla fingrar. Dimman lättade efter en stund. Och visst fann vi fågel. Det första tuppen lurade oss och kom undan trots enträget arbete av hundarna. Jakt på riktigt tänkte jag med vi sökte oss vidare i terrängen. Spår i snön gav oss vägledning om fler fåglar och andra djurs närvaro. Cockrarna jobbade enträget. Snärje och snår och mer snö i nacken. Snart hade vi fågelkontakt igen och två hönor lyfte ur marken mellan oss. Hundarna väntade på skottet som inte kom och vi fortsatte framåt. Hönorna vill vi ha kvar i markerna. En stöt till utan skottchans och vi gick vidare igen. Efter en kort paus bestämde vi oss för att söka av en remsa till i vintersolen. Ytterligare spår i snön av fasan. Retrievrarna släpptes in i en tät ungskog och den gule fick en fasan på vingar. Vi flyttade om oss, fick tuppen på vingar igen och slottsherren fällde den med ett välriktat skott. Det kan ha varit vår finaste jaktdag. Den är åtminstone med på topp tio. Glädje och tacksamhet över en fin dag och möjligheten som gavs. Alla timmar med fågelpass, matning och annat som föregicks av skottet är snart bortglömda. Kilopriset på dagens middagsfågel är förmodligen skytthögt. Men det är värt så många gånger om för helhetens skull. Jag tror den ska serveras i gryta tillsammans med äpple och lök och pressad potatis till det. Och den sista burken med inlagd slanggurka från i somras. 

Den svarta unghunden har drillats i helgen med. Ett träningspass designat slottsherren tillsammans med honom och Vi. Unghunden går från klarhet till klarhet. Det är häftigt med de unga hundarna, med utvecklingen som kommer fort och nästan överraskar. Samma gäller med barn tänker jag då jag förvånas över de minsta barnbarnen som lärt sig flera nya saker och flera ord sedan vi träffade dem bara för några veckor sedan. Det vill till att hänga med i svängarna och utvecklingen och ge både två och fyrbenta lagom doser av anpassade utmaningar och stimulans. Unghunden levererade som sagt, var fokuserad och intresserad. Hon är i mångt och mycket lik sin gula morfar men har ett mer behärskat sätt och inte lite mycket spring i benen. En klar fördel tänker jag medan jag drar mig tillminnes den gula labradoren som ung då han rusade igenom markeringarna. Styrkor och svagheter finns hos varje hund. 

Egen tid med den yngsta cockern också. Det går gränslöst bra när vi båda är under kontroll. Men käpprätt åt andra hållet när vi inte är det. Helgen har varit en mix av de båda. Men mest har det varit riktigt bra. En brun skugga susade dock förbi oss i berget bakom när vi fikade ute i dagens sista solstrålar. Förvånade undrade vi båda två om det var en katt eller en mörk skabbig räv vi såg. Det var det inte, det var en pocketcocker som tydligen tilldelat sig ett eget uppdrag. Hon måste väl hört att det var säsongens sista fasanjaktsdag och såg till att ta chansen. Smart hund det där.

På jobbet har jag fått möjligheten att se och uppleva en hund lära sig hoppa, en annan att förstå kommandot ut och en tredje att apportera med glädje och snyggt och prydligt lämna av apport efter apport till sin lyckliga förare. Och mer därtill. Som Robert Broberg sa: Målet är inget. Resan är allt. Jag är glad över att få vara med och dela så mångas resor på väg mot målen.

 

1 reaktion på ”När dimman lättade”

  1. Lena Gustafsson

    Åh vilken underbar bild av tillfredsställelse hos två- och fyrbenta!! Möjligen ser Bäst ut att inte riktigt vara färdig med uppdraget!! Och vilken härlig jaktlig upplevelse på eget vilt, efter allt slit. Också underbart att du Katarina har fått en sån lovande svart unghund, måste ändå kännas trösterikt när annat strular……
    Grattis till hela flocken och att ni delar med er till oss andra som bara drömmer om liknande upplevelser.
    Covid-kram från hela vår flock!
    Hälsar
    Lena

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top