När katten är borta…

Flocken vaknar till en ny dag efter en god natts sömn. Med fulladdade batterier och energi likt duracellkaniner tar sig de två unghundarna an dagen. Vilda lekar pågar i hundhagen medan jag äter frukost och vaknar till. Efteråt hittar jag en slaktad hunddyna och tusentals små skumgummibitar utspridda i gruset. Jag undrar hur många skumbitar som återfinns i unghundsmagarna och räknar snabbt ut jag kommer att ha att göra en stund innan alla skumbitar är lokaliserade och upplockade. Unghundarna ser nöjda ut, pigga, glada och vansinnigt söta och oskyldiga. Såklart. 

Dagen rullar vidare med några få plusgrader och friska vindar. En så kallad 3D dag enligt reportern på radion. Jag undrar vad det står för men får det strax förklarat för mig. De tre D-na står för dis, dimma och dugg. Ett rätt typiskt västsvenskt vinterväder med andra ord. Här klarade det sig med ett D, det som står för dis, jag slapp både dimma och duggregn under hela dagen faktiskt. Tacksam för det använde jag dagen till promenader och träning i omgångar, och lite arbete mellan varven med. Cockrarna fick sökträning runt ett av fälten med Lad som praktikant och de stora retrievrarna fick några väl utvalda memorielinjer på morgonpromenaden. Den unga svarta fick en egen alldeles privat träning på eftermiddagen med ytterligare några memories med. Jag rörde till det lite för henne och fick en liten tveksamhet som svar på det så nästa gång vi går ut ska vi träna “rent” och mer lättsamt. Så var det bara gulliga Lillie kvar då. När katten är borta…tränar jag husses hund. I smyg förstås. Gulliga Lillie och jag hade en trevlig stund tillsammans med en kortare skogspromenad och ett gäng tennisbollar. Hon är en kommande stjärna den minsta svarta och det grämer mig lite att jag inte får stå vid rodret mer än i smyg. Men det är åtminstone bättre med lite än inget tänker jag och ser framför mig fler korta tillfällen av smygträning med stjärnan. 

Jag fick ett foto skickat till mig i mobilen för några dagar sedan. En bild på den lilla hunden med den stora attityden. Älskade pocketcockern. Eller egentligen var det fler bilder. På en av dem sitter hon på rumpan intill sin nya stormatte i fåtöljen på ett sådant där ädelt och märkvärdigt sätt som bara hon kan. På en annan softar hon med storhusse i sängen och på ännu en annan är hon nyduschad efter att ha fått smuts i pälsen på promenaden. På det sista fotot, det som följer nedan, har hon samlat på sig en hög trofeer och somnat mittemellan dem. Samlargenen är stark. Katten och Rota kommer allt närmare varandra med. De accepterar och respekterar varandra med värdig hållning från varsitt håll men katten har nu tagit första steget för att bjuda in till “jage-lek” så snart är det kanske slut på lugnet som rått i hemmet hittills.

Vilken stjärna hon är ändå pocketcockern! Hon hade utan tvekat platsat som lite divig modell i vilket magasin som helst. Jag tror förövrigt att hon platsar överallt och i alla sammanhang med sitt älskvärda sätt och sin anpassningsbara inställning. Hon väcker samlargenen hos mig med, den som vill samla på små charmiga jaktcockerspaniels.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top