När man inte ser blommorna för allt ogräs

Magin är tillbaka. Jag sitter på altanen i den varma kvällssolen till dofterna från grillen. Himlen är klarblå och det börjar grönska runt omkring. Fältet utanför är nysådda med havre efter att hjortar, älgar och rådjur satt i sig hela sådden av höstraps. Det är sällan enkelt att vara lantbrukare. För oss hobbyodlare är djuren mest vackra då vårt vårbruk inte riktigt står i proportion till lantbrukarnas vare sig när det gäller arealer eller behov av lyckade skördar. Fast ändå blir jag synnerligen irriterad på rådjuren när de äter upp det jag sått och rycker penseerna ur krukorna utanför ytterdörren. Av den anledningen ska det bli en smålandsgärdesgård med eltråd ovanpå runt växthuset och köksträdgården. Snyggt kommer det bli med tror jag och genom att rama in odlingstunneln med gärdesgård hoppas jag kunna förstärka torpkänslan en aning. Jag längtar fortsatt efter doften av solmogna tomater och överdådiga ört och grönsaksland. Men jag vill ha vår, sol och försommar först. Och långa ljusa kvällar med hundträning och trivsel långt ifrån coronavirus, oro och skakig ekonomi.

Kontraster i vårbruket. Lantbrukarens stora traktor och såmaskin på andra sidan staketet och vår lilla jordfräs och potatisåker på andra sidan.

Idag har vi haft en grupp på träning mot elitklassen, eller vinnarklass, open eller vad helst man vill kalla det. Träning med fokus på handling, agerande och samarbete. Med facit i hand är det lätt att veta vad som är rätt eller fel. Men under själva skeendet är det en helt annan sak. Det finns så mycket man kan bli bättre på, rätt tajming, läsa vinden, förstå hunden, bättre skick och att hålla sig till planen. Det sista förutsätter dock att man har en plan. Det är en bra början så det kanske är det vi skulle öva allra mest på? En annan sak som är bra att öva på eller tänka på är att inte missa att glädjas över det som går bra. Alla de sakerna som hunden och man själv faktiskt gör rätt. Visst har hundarna svagheter med men deras största svaghet är nog dessvärre och tyvärr alltför ofta vår egen svaghet och brist som förare. Vi är skyldiga dem att försöka prestera bättre, att ge dem ärligare chanser och bättre hjälp. Få är trots allt de retrievers som med avsikt jävlas med oss. Jag är på allvar tveksam till att de finns över huvud taget förutom med några få missförstådda undantag. Det är heller inga dåliga krav och förväntningar som ställs på retrievers i den kompletta och komplexa jakt eller provsituation vi tycker de ska fungera i. Vi får inte glömma det och inte heller glömma att uppskatta dem för deras otroligt fina egenskaper där viljan att vara oss till lags är en av de största. En värdefull egenskap som vi inte ska missbruka. När jag och någon av mina hundar lyckats få in en svår dirigering eller presterat ett bra resultat på prov eller jakt vill jag känna att vi gjort det gemensamt, tillsammans, inte för att jag krävt att hundarna blint ska följa min vilja och lyda. Vi är trots allt ett team med ett gemensamt mål. Vi jobbar för varandra med varandra. I min värld tillsammans med hundarna vill jag ha det så. Samhörigheten och tilliten till varandra är viktigast och det mest värdefulla.

Vi har haft många fina träningar, kurser och privatträningar i veckan med bra hundarbete, bra förararbete och en del förbättringspotential. Precis som det skall vara. Som avslutning på arbetsveckan tänker jag på några saker som min kloka morfar sa vid ett besök hemma hos oss. ”Så mycket vackra blommor ni har” sa han när han gick grusgången upp mot dörren i huset där jag bodde då. Grusgången kantades av rabatter på var sida, fulla med ogräs och en och annan blomma. Så som jag lite trött, sliten och missmodig såg det. Men morfar såg inte ogräset, han såg blommorna istället för det andra och lyfte fram dem och jag lärde mig något, igen. Hans positiva inställning till livet och människor och förmågan som finns hos var och en av oss att se det vi vill se och lägga fokus på det har lärt mig något. Det kan jag också ta med mig in i samvaron med hundarna. Det att se hundarnas förtjänster före jag ser deras brister och att fokusera mer på det positiva. Det är näst intill korkat och smådumt att hänga upp sig på svagheter och brister när fördelarna faktiskt överväger med råge om jag bara tänker efter. Jag kan välja att gå på glädje och gör det gärna.

1 reaktion på ”När man inte ser blommorna för allt ogräs”

  1. Åh, vad härligt och enkelt du beskriver det Katarina, det är ju precis så vi ska känna o tänka!! Varför krånglar vi till det och hänger upp oss på det negativa. I alla fall har jag lätt för att hänga med hela kroppen när man egentligen borde sträcka på sig och enbart lagra det som är bra. Det som inte blev bra kan man välja att gömma o plocka fram nästa gång man ska träna o öva om och om igen…..

    För visst vet vi att hundarna inte jäklas, varför skulle de annars finna sig i nästan allt vi ber dem om! De är väl inte mer än människor de heller……

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top