Nio komma fem

Jag undrar varför de flesta av oss har en förmåga att inte agera förrän vi nått nio komma fem på en skala av tio. Varför vi blir så långsamma med att göra något åt saker innan de håller på att bli oss helt övermäktiga? Så sega och overksamma. Det är förmodligen helt normalt och mänskligt men fortsatt rätt dumt. Om vi istället kunde förebygga, mota Olle i grind och regera och agera när vi är någonstans runt fem på skalan så skulle det blir så mycket enklare och inte kräva stora och drastiska förändringar. Vi hade inte behövt så stora insatser för att få grejerna på rätt köl igen.

Det här går igen i så mycket i livet och i så mycket av det vi gör. I hundträningen med förstås. Ibland anar vi en tendens till problem kanske redan vi en tvåa på skalan men duckar för det, medvetet eller inte, och efter ett tag närmar vi oss en femma på skalan. Av någon anledningen avvaktar vi även då och hoppas eller tänker att det nog löser sig. Plötsligt är vi på nio och en halv och inser att vi har ett problem som vi måste ta tag i. Helst med detsamma förstås! Och så påbörjar vi det mödosamma arbetet med att ändra ett invant beteende hos oss själva och hunden. Någonstans i det undermedvetna vet vi ofta att vi faktiskt såg tendensen redan vi tvåan på skalan men försvarar oss med tusen ursäkter och förklaringar till att vi lät det bero. Det är alltid så mycket lättare när man står med facit, lättare att veta vad som var rätt och vad som var fel, vad vi skulle ha gjort eller inte.

Jag vill inte se bakåt för mycket, inte gräva och överanalysera, det som har varit har varit men jag hoppas innerligt att jag kan ta misstagen som lärdomar och agera snabbare nästa gång. Både mer övergripande med saker över längre tid men också vid varje mindre händelse. I varje del av träning och varje uppkommen situation tillsammans med hundarna helst. Det lär väl inte låta sig göras i och för sig, den röda lampan med “mission impossible” lyser bestämt framför mig, i varje situation klarar jag såklart inte av det. Jag är ju inte mer än människa som det så passande heter. Men så ofta om möjligt i alla fall och definitivt före jag tangerar nio komma fem på skalan. Många gånger tänker jag att tid i och för sig är det bästa vapnet, att det är en bra strategi att låta saker bero och ge det just tid. Så är det fortsatt många gånger men det blir avgörande att se till att inte låta tendensen dra iväg uppåt på skalan under tiden man låter tiden gå.

Jag är så trött nu, trött efter två hela dagars arbete och dess förberedelse, trött efter en vecka med höglöpande tikar och smått hysteriska hanhundar. Trött efter kylslagna morgnar, hårda nordanvindar och vårsol. I kväll bedarrade vinden äntligen, ungefär samtidigt med min ork, som om någon planerat det för mig. En fin lugn stund i kvällssolen som svepte in mig i den vilan som alltid bör följa långa arbetsdagar hur fina de än varit. Kanske är den det allra viktigaste av allt tänker jag, vilan och tiden för återhämtning. Så länge den finns orkar vi näst intill obegränsat mycket. Det gäller vår hundar med funderar jag vidare, med tid för vila och återhämtning håller de sig starka, uthålliga och motiverade. Jag misstänker att ett helt gäng hundar sover gått efter helgens kurs nu. Själv tror jag att jag kommer göra det med, flockens hundar likaså då höglöp nummer två är på väg att stilla sig. Men först varvar vi ner och låter oss vaggas en stund av Mark Knopfler och lite klassisk “gubbrock”. Det är märkligt med tid och gubbrock tänker jag då. Vi kallade det gubbrock när Dire Strait spelade på åttiotalet och nu trettio år senare är det fortfarande gubbrock, fast jag förmodligen är bra mycket äldre nu än vad Knopfler och gänget var då. Tid är ofattbart och övergår mitt förstånd och jag vet inte om det är jag som blivit gammal eller Knopfler som var yngre än vad jag förstod då eller om min tidsuppfattning bara är totalt missvisande. Eller så är jag bara ovanligt trött…

Små ting
Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet —
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma —
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.

/Karin Boye ur diktsamlingen “Moln”

1 reaktion på ”Nio komma fem”

  1. Lena Gustafsson

    ……….inget roligt när man inser sig vara en 9,5:a
    Tror bestämt jag får sikta på att bli en 5,0:a istället!
    Tur att det bara gäller hundträning och inte hur man agerar bland nära o kära!!
    Reflekterande hundförare
    *L*

Kommentarer är stängda.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top