No pain, no gain

Det är intensivt på alla håll nu. Jakterna avlöser varandra, höstfärgerna sprakar, jag jobbar mellan varven och försöker pussla ihop tider till ändringarna som uppkommer när jaktdatum ändras eller tillkommer. Det går nästan alltid ihop på ett eller annat sätt men det känns väldigt förargligt att behöva ändra inbokade lektioner och kurstillfällen. Vis av lärdom får jag tänka lite annorlunda nästa jaktsäsong tänker jag. Lämna luckor i kalendern för flexibilitet. Och helst se till att inte ha en hund i tratt mitt under jaktsäsongen, ha ha. Tratthunden själv tar fortfarande uppståndelsen och tratten med ro. Men idag var hans energiförråd så fyllt över bredden att det inte riktigt gått att hålla i styr. Mina vader är helt blåslagna av trattkanter och en kruka gick i golvet när tratten hamnade i fönsterbrädan i ett obevakat ögonblick. Slottsherren tycker att jag klagar i överkant och borde tänka på den stackars hunden istället. Han har förmodligen helt rätt för det kunde varit värre, mycket värre, och en hund i tratt är ingenting om man sätter det in perspektiv till annat. 

Jag blev påmind om olika perspektiv på jakten igår också. Påmind om hur olika man kan se på saker beroende på från vilken vinkel man ser det. Eller vilket perspektiv man har. Bruna Mer gick som tåget i går igen, med något slitna bromsar. Fåglar kom på vingar, visselpipan gick varm och han räddade några svåra apporteringssituationer på skadskjutna fåglar genom att ta snabba egna beslut. Jag klandrar honom inte. Men jag tycker inte om det såklart. Inte det där sista. Inte alls. Som äldre gentleman och rätt otränad har han kanske ändå vissa rättigheter och jag kan inte begära mästerverk. Man får vad man förtjänar som slottsherren brukar vara snabb med att påminna mig om. Ha tänker jag då, vilken tur då för jag förtjänar en stark jakthund och det har jag fått. Det är såklart inte så illa alls, den bruna gör många rätt, långt många flera än han gör fel. Jakten blir effektiv. Som hans förare, den som bär hundhuvudet för dåligt förberedd hund, har jag dock alltför lätt att fokusera på det negativa. Från mitt perspektiv. När jakten var slut stannade några av skyttarna vid paraden för att prata en stund. Skyttarna lovordade de fantastiska hundarna som presterat så otroligt bra under en hel dags jakt. Som jobbat dagen igenom outtröttliga i hög intensitet, stött fåglar, apporterat fåglar och gjort strålande eftersök på de fåglar de vingat. Plötsligt tittade jag på den brune cockern med nya ögon. Tänk vad bra han är ändå. Outtröttlig, stark och samarbetsvillig mitt i de heta situationerna. Trots att han passerat åtta år och har ett rejält antal jaktsäsonger bakom sig. Han går inte helt ur hand, han går inte bärsärk bland viltet och han apporterar fortfarande i klass med de bästa retrievrarna. Vad mer kan jag egentligen begära?

Jag tog beslutet att låta den svarta unghunden gå med en del av dagen igår med. Gå i drevet i koppel intill mig när den bruna jobbade. Känna av situationen, hettan och de ivriga spanielhundarna som yrde framför oss. Hon tyckte det var spännande och väldigt kul. Fattas bara annat förstås och det var oavkortat ett bra val av mig att ha henne kopplad. Kopplade hundar bland rörflen och buskar är ingen höjdare dock så målet är såklart att slippa snöret men tveklöst gjorde jag bäst i att börja i rätt ände. Vi trampade på, spanielhundarna sökte, fåglar flög och skott avfyrades. Mot slutet fick vi ett anvisat område av en av skyttarna där en fasantupp hade gått ner. Jag skickade unghunden mot buskaget där fasanen förväntades ligga, gav söksignal och unghunden gjorde jobbet. Efter det hjälpte vi de andra hundekipagen att leta efter en skadad fasanhöna som gått när i den täta rörflenen och vassen vid en av dammarna. Unghunden var borta en bra stund för att sedan stolt komma tillbaka med den vingade hönan. Jag blev minst lika stolt jag. Det här med unga hundar med rätt egenskaper på plats och deras första steg in i jakten är oslagbart häftigt. Nästan så jag blev tårögd faktiskt. Fast följsamheten vid sidan behöver jobbas på. Där lyser inte de genetiska egenskaperna riktigt igenom på samma sätt såklart. Det behöver tränas! I mängd. Så idag blev den en kvarts följsamhets träning på fältet för den unga svarta. För säkerhets skull fick fröken Vi en kvarts träning av samma sort hon med. Det behöver göras och hållas uppdaterat och det man gör mycket blir man riktigt bra på så småningom.

 

Pin It on Pinterest

Scroll to Top