Nödvändigheten med “trial and error”

Rota är trött. Hon ligger i sin bädd med huvudet över kanten och nosen tryckt mot golvet. Det ser inte särskilt skönt ut och jag undrar hur hon får luft. Kvällsstunden är annars skön, lugnet är märkbart i hela flocken där de ligger i hoprullade eller utsträckta på biabäddar och dynor medan gråväder och kompakt mörker hägrar utanför. Med flera kilometer till närmaste gatlykta blir det verkligen mörkt runt slottet. Mörkt och vilsamt om man får hålla sig inomhus, lite mindre vilsamt om man måste ut och utföra något arbete eller en promenad. Då är det lätt att mörkrädsla och kontrollbehov tar över och det vilsamma förvandlas till något mer hysteriskt. Farorna lurar överallt och jag känner mig plötsligt omringad av hjordar av vildsvin. Vilket inte är en helt orimlig tanke faktiskt. Rejäla kan bestarna vara med. Ett jaktlag en bit bort fällde en gris på tvåhundraelvakilo för några dagar sedan. Så kanske kan den uppkomna mörkrädslan vara något befogad.

Idag har det varit kurs igen, i dimma, dis och dugg. Överkomligt ändå, det kunde trots allt varit spöregn eller blötsnö. Vi jobbade med närsök och hålla området och pratade ännu mer om det. Filade på förståelse och hur, när och varför. Att se hunden och tänka vind och inte styra hunden fram till en exakt punkt. Att som förare släppa kontrollbehovet. Hundarna måste trots allt får chans att ta egna initiativ och utveckla den egna förmågan att plocka vittring och arbeta med vinden. Det behöver vi förare jobba på, att ha koll på vinden, ta hänsyn till den och ha förståelse för den. Bästa sättet att lära sig det är att inte veta var apporten ligger. Att bara få ett område angivet att skicka hunden till och inte få reda på att ”apporten ligger tre meter till vänster om granen”. Det händer nämligen något nästan magiskt med oss i träningen då. När vi måste släppa kontrollen och inte ”vet” tvingas vi istället att ha koll på vinden och läsa hunden och därefter lösa uppgiften tillsammans med hunden under de förutsättningarna som ges. Först då blir det på riktigt.

I en artikel i Damernas värld på nätet läser jag om kontrollbehov och tänker att det går igen i hela samhället. Behovet av kontroll och rädslan att göra fel. Precis som i hundträningen.

Katarina Gospic, som är hjärnforskare och bland annat har skrivit boken Hjärnbalans – digital detox i en uppkopplad vardag, säger:
“– När vi kollar upp i förväg vilken restaurang vi ska gå till eller vilken mascara vi ska köpa, så skapar det en känsla av kontroll, men det leder också till att vi eliminerar den dagliga exponeringen för osäkerhet och minskar risken att begå vardagsmisstag. Det är detta som är trial and error, det mest basala i inlärningen. Vi har tagit bort den träningen och när det väl händer något som vi inte kan kontrollera blir det väldigt jobbigt.”

Känns det igen?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top